Pour une restitution sans conditions de trésors culturels africains

Plaque en laiton pilé de l’ancien royaume de Bénin. Montré à British Museum.
Creative Commons Zero, Public Domain Dedication

Les trésors culturels pillés dans les pays africains ont symboliquement commencé à être rapatriés. Mais les institutions et les États européens continuent de poser les conditions de leur retour. Pour Lyktan, Josef Kafuka lance un appel pour la restitution inconditionnelle de ces trésors volés.

Une cérémonie symbolique s’est tenue mercredi 27 octore 2021 à Paris au cours de laquelle la France a acté la restitution au Bénin de 26 oeuvres des trésors royaux d’Abomey, conservées jusqu’ici au Musée du Quai Branly. Emmanuel Macron a présidé la cérémonie qui s’est tenue au musée parisien abritant des milliers d’oeuvres africaines en partie pillées pendant la colonisation. Parmi ces oeuvres d’art, figurent des statues totem de l’ancien royaume d’Abomey, des portes de palais, trônes, autels ainsi que le trône du roi Béhanzin. Et ce 9 novembre 2021, ces pièces historiques doivent être transférées au Bénin, d’où elles sont originaires.
En novembre 2017 Le chef de l’Etat français s’était engagé lors d’un discours à l’université de Ouagadougou (Burkina Faso) à rendre possible dans un délai de cinq ans la restitution temporaire ou définitive du patrimoine africain se trouvant en France. Sur la base d’un rapport remis par des universitaires sénégalais et français, il avait décidé de rendre les 26 œuvres réclamées par les autorités du Bénin, ainsi que le sabre et le fourreau d’El Hadj Omar Tall demandés par le Sénégal.

Trésors volés ou légalement acquis

Chaque société possède de biens culturels de nature variée et ayant de valeurs plurielles, religieuse, historique, affective. Pendant le 20ème siècle, les Africains ont valorisé leurs objets d’art à des fins décoratives, alors que jadis, ce n’était concevable que pour des lieux de culte et les places publiques. Aujourd’hui, beaucoup de ces objets se trouvent hors de leurs contextes d’origine, provoquant ainsi un débat sur la manière dont ils sont partis parfois très loin du continent. A quel moment, pourquoi, dans quel objectif ?

Avant leur départ, ces trésors ont servi à des rituels dans la vie quotidienne des peuples africains et représentent des aspects de pratiques culturelles qui ont été interrompues. Un ethnologue francais, Michel Leiris (*), qui a participé à une expédition de 1931, décrit des ”sacrilèges” commis pour arracher le ”butin” à de populations affolées. La période coloniale, à travers sa mission civilisatrice, présentée comme un projet ”pacifique” et ”humanitaire”, a servi de justification à l’expropriation, la subjugation de groupes culturels sur la base d’une instrumentalisation des connaissances récoltées auprès de ces mêmes peuples. Cette période de domination, pendant six siècles avant les indépendances africaines, entre 1400 à 1960, est notamment marquée par de vastes opérations de saisie et de transferment menées à la suite : 1) des échanges léonins ; 2) des saisies par l’autorité coloniale ; 3) des vols sous la forme d’expéditions armées dont le but était de prendre de force des objets d’art. Il est possible qu’il y ait aussi eu des dons, mais en l’absence de preuve, la prudence s’impose quant à son existence réelle.


Une plaque du l'ancien royaume de Bénin. Montré à Musée etnologique de Berlin.

Creative Commons Zero, Public Domain Dedication

Qu’ils aient été acquis par la contrainte, par la ruse ou par le pillage, ces trésors culturels volés à l’Afrique doivent faire l’objet d’une restitution totale. Telle est la seule réparation valable, préalable à d’autres discussions qui peuvent intervenir. C’est le seul recours valable, avant d’autres discussions qui pourraient avoir lieu. Comme ce débat soulevé en Belgique et qui oncerne la nature de la restitution: une restitution matérielle ou immatérielle? En guise de réponse aux revendications et suite à un rapport d’experts belges exigeant des principes d’éthique dans la gestion des restitutions, Thomas Dermine, Secrétaire d’Etat belge au Redressement et stratégies d’Investissement a dernièrement exposé la politique belge de restitution au Musée royal de l’Afrique centrale à Tervuren. Il a insisté sur une restitution immatérielle, la distinguant de la restitution matérielle qui implique donc un transfert matériel !

Ne pas confondre obligations et risques

Est-il vrai que le manque d’expertise et de moyens peuvent entraîner une destruction de ces objets? Est-il possible que la corruption et l’absence de moralité de certains agents étatiques peuvent conduire à de nouveaux transferts de propriété illégaux? Dans un cas comme dans l’autre, ces risques supposés sont à gérer par les pays lésés qui retrouveraient leur droit de propriété. Aussi, ce débat n’est pas à confondre avec l’obligation de restitution.
Le droit international est le reflet des rapports de forces en présence. Face à cette règle, des stratégies sont aujourd’hui mises en place dans des chancelleries européennes, comme on le voit avec la Belgique, qui évoque la notion de restitution matérielle et immatérielle, pour négocier une gestion commune de ces objets d’art. ”Nous devrions engager la France dans une nouvelle politique de circulation des œuvres. Nous devons partager ces chefs-d’œuvre, les prêter, les exposer. Dans l’environnement muséal, la recherche de l’universel ne doit pas avoir des frontières, car il s’agit du patrimoine commun de l’humanité. Avec la restitution, nous faisons la démonstration de cette volonté”, déclare un député français Pascal Bois.

En réalité, le restitution de trésors culturels africains, tout comme le paiement des compensations et autres indemnités relatives au passé colonial sont liés à un contexte global de questionnement sur l’occupation coloniale et ses conséquences. La faille majeure de ce processus de rapatriement réside dans le fait que les puissants (pays colonisateurs) veulent dicter aux faibles (pays colonisés) les modalités d’une pseudo-réparation. Pourtant, des antécedents sont encore frais dans la mémoire collective !

A titre de rappel, Haïti a versé une indemnité aux colons français, en réalité une rançon à l’indépendance, à partir de 1825, après l’abolition de l’esclavage. La Grande-Bretagne a payé des dédommagements en faveur des Mau Mau du Kenya. L’Allemagne a reconnu en mai 2021 après avoir nié les faits pendant plusieurs années, avoir commis un génocide au cours de son occupation coloniale de la Namibie. Les colons allemands y ont massacrés des dizaines de milliers de Herero et de Nama, au début du XXe siècle. ”À la lumière de la responsabilité historique de l’Allemagne, nous demanderons pardon à la Namibie et aux descendants des victimes”, a déclaré le ministre allemand des affaires étrangères, ajoutant que son pays, dans un ”geste de reconnaissance de l’immense souffrance infligée aux victimes, soutiendra le développement de la Namibie avec un programme de plus de 1,1 milliard d’euros”.

La restitution, comme réponse définitive ?

La restitution ne saurait être conditionnelle, surtout quand ce sont les puissances coloniales ayant illégalement bénéficié du transfert de ces trésors qui veulent dicter les conditions. En plus, le cadre conventionnel mis en place ne règle pas les situations antérieures et ne se rapporte pas à ces objets qui ont généralement été transférés bien avant l’existence des États africains actuels. Nous pensons à la Convention concernant les mesures interdisant l’importation, l’exportation et le transfert de propriétés illicites des biens culturels, établie en 1970 par l’UNESCO et ratifiée par 141 États. C’est un cadre de négociation multilatérale pour la restitution, basé sur le volontarisme des États. Or, les États qui ont bénéficié des transferts illégaux préfèrent les négociations bilatérales, plus pratiques à leurs yeux, face à des interlocuteurs non outillés et parfois corruptibles.

En somme, il faut revenir à une seule réparation valable : la restitution pure et simple des objets d’art. La principale difficulté demeure la faiblesse du droit. Or, dans les relations internationales, c’est la volonté des États qui détermine s’ils vont ou non respecter les règles. Il revient donc aux africains de faire preuve de solidarité pour imposer devant toutes les instances, le droit à la restitution, sans conditions. Mais au-delà des restitutions annoncées, voilà une opportunité de questionner le fait colonial.

En novembre 2019 La Marie-Séraphique, un navire négrier, construit à Nantes pour la traite des Noirs au XVIIIe siècle entre l’Europe et les Amériques, a fait l’objet d’une exposition au Musée de l’Or à Bogota, en Colombie. A la faveur de l’émergence des mouvements qui luttent pour la reconnaissance des droits des Afro-Colombiens, la Colombie et d’autres pays de l’Amérique latine tentent depuis quelques années, de revisiter l’histoire de l’esclavage. Cette exposition de La Marie-Séraphique retracait divers parcours du navire négrier entre le 1er mai 1768 et le 27 juin 1959, pendant qu’il transportait des esclaves africains entassés dans des conditions inhumaines. Avec près de 4.350 expéditions répertoriées, la France fut la 4e puissance esclavagiste entre les XVIIe et XIXe siècles.
Le 30 juin 2020, le roi des Belges a exprimé ses ”regrets” au peuple congolais pour les souffrances causées par le pouvoir colonial. La première fois qu’un monarque belge règnant exprimait publiquement ses regrets pour la violence imposée pendant le passé colonial du pays, et qui reste un sujet sensible en Belgique. Une semaine plus tôt, le parlement belge avait initié la création d’une ”Commission vérité” sur le passé colonial au Congo, au Rwanda et au Burundi. Cette commission continue d’y travailler.

Certes, pareil contexte peut servir de prétexte au débat sur la restitution des trésors africains à leurs pays d’origine. Mais cette question de la restitution repose globalement celle du pillage humain, culturel, économique dont l’Afrique a fait, et continue de faire l’objet. Cela devrait donc être le début d’un débat, et non une réponse définitive.

Joseph R. Kafuka • 2021-12-10
Joseph R. Kafuka est un journaliste originaire du Congo-Kinshasa où il a été le fondateur d'un réseau de journalistes congolais contre la corruption (REJAC). En Suède, il est consultant au "Female Film Festival" de Malmö et membre de l'association des professeurs de langue française.


För ett ovillkorligt återlämnande av afrikanska kulturskatter

Mässingsskulptur som togs från det forna kungariket Benin. Visas på British Museum. Bild: Creative Commons Zero, Public Domain Dedication.

Kulturskatter som plundrades från afrikanska länder har, rent symboliskt, börjat repatrieras. Men fortfarande ställer institutioner och stater i Europa upp villkor för att de ska återföras. I Lyktan argumenterar Joseph Kafuka för ett ovillkorligt återlämnande av de stulna skatterna.

Onsdagen den 27 oktober 2021 hölls en symbolisk ceremoni i Paris, där Frankrike tillkännagav återlämnandet av 26 konstföremål från Abomeys kungliga skattkammare till ursprungslandet Benin. Det var föremål som dittills hade förvarats på Musée du quai Branly I Paris. Emmanuel Macron ledde ceremonin på museet som idag bevarar tusentals afrikanska skatter, delvis plundrade under koloniseringen. Bland dessa konstföremål finns totem-statyer från det gamla kungariket Abomey, palatsdörrar, troner, altare och kung Béhanzins tron. Och den 9 november 2021 ska dessa historiska monument och konstverk returneras till Benin, där de kommer ifrån.

I november 2017 åtog sig den franske presidenten under ett tal vid universitetet i Ouagadougou (huvudstad i Burkina Faso) att inom fem år göra det möjligt att tillfälligt eller slutligt återlämna afrikanskt kulturarv och afrikanska kulturobjekt som finns förvarade i Frankrike. Med hänvisning till en rapport från senegalesiska och franska akademiker beslutade han att återlämna de 26 konstföremål som myndigheterna i Benin begärt, liksom Omar Talls svärd El Hadj som begärts ut av Senegal.

Stulna eller lagligt förvärvade skatter

Varje samhälle har kulturella föremål av varierande karaktär med en mångfald religiösa, historiska och känslomässiga betydelser. Under 1900-talet värderade afrikaner sina konstföremål av dekorativa och estetiska skäl, någonting som tidigare inte var tänkbart utan konst fanns få endast på platser av dyrkan och på offentliga platser. Idag har många av dessa konstföremål hamnat utanför sina ursprungliga sammanhang, någonting som driver fram en debatt om hur de har kunnat hamna så långt bort från kontinenten. När, varför och av vilket syfte?

Dessa kulturella skatter användes i ritualer och i det dagliga livet. De representerar aspekter av kulturella seder som har förstörts. En fransk etnolog, Michel Leiris (*), som deltog i en expedition 1931, beskriver det som ”helgerån” ämnat att rycka åt sig ett ”byte” från upprivna befolkningar. Kolonialtiden, med sitt civiliserande uppdrag, utgav sig för att vara ett ”fredligt” och ”humanitärt” projekt, men motiverade istället expropriering och underkuvande av folkgrupper genom att man använde och missbrukade den kunskap som samlats in från samma folk. Denna period av dominans under sex århundraden, mellan 1400 och 1960, präglades särskilt av omfattande beslag och förflyttningar som utfördes efter: 1) orättfärdigt ingångna kontrakt 2) beslag gjorda av den koloniala auktoriteten 3) stölder utförda av väpnade expeditioner. Det är möjligt att det också förekom donationer, men i avsaknad av bevis bör man vara försiktighet med att anta att det är korrekt.


Plakett från det forna kungariket Benin. Visas på Etnologiska museet i Berlin. Bild: Creative Commons Zero, Public Domain Dedication

Oavsett om de förvärvades genom tvång, tjuvknep eller plundring måste dessa kulturskatter som stulits från Afrika återlämnas helt. Detta är den enda rimliga lösningen, innan några andra diskussioner kan äga rum. Det här påminner om debatten som pågår i Belgien, och som handlar om formen av återlämnandet: materiellt eller immateriellt återlämnande? Som svar på och efter en rapport från belgiska experter som kräver etiska riktlinjer kring återlämnandet, inrättade statssekreteraren för ”Recovery and strategis Investments” Thomas Dermine, den belgiska återlämningspolicyn vid Royal Museum for Central Africa i Tervuren. Han insisterade på immateriellt återlämnande och skilde den från materiellt återlämnande, vilket skulle innebära att man överförde föremål!

Blanda inte ihop skyldigheter och risker

Är det sant att bristen på expertis och resurser kan leda till att dessa föremål förstörs? Är det möjligt att korruption och bristen på moral hos vissa afrikanska tjänstemän kan leda till ytterligare olagligt överlåtande av egendom? I båda fallen ska dessa förmodade risker hanteras av de skadade och plundrade länderna som skulle återfå rätten till sin egendom. Denna debatt bör inte heller förväxlas med skyldigheten till återlämnande.

Internationell rätt är en återspegling av den existerande maktbalansen och för att hantera de krav som den ändå ställer inför nu flera europeiska kanslier strategier. Som vi ser i Belgien där man tar fram idén om materiell och immateriell upprättelse och återlämning – för att förhandla fram en gemensam förvaltning av dessa konstföremål. ”Vi bör engagera Frankrike i en ny politik för spridning av kulturskatterna. Vi måste dela dessa mästerverk, låna ut dem, ställa ut dem. I museimiljöer får sökandet efter det universella inte ha gränser, eftersom det handlar om mänsklighetens gemensamma arv. Med upprättelsen visar vi denna goda vilja ”, förklarar den franska politikern Pascal Bois.

I själva verket är hemtransporten av afrikanska kulturskatter, liksom utbetalningen av ersättningar och andra skadestånd som rör det koloniala förflutna, kopplade till ett globalt ifrågasättande av den koloniala ockupationen och dess konsekvenser. Den största bristen i denna process av återlämning av kulturobjekt ligger i det faktum att de mäktiga (koloniala länderna) vill diktera villkoren för en pseudo-repatriering för de svaga (koloniserade länderna). Men prejudikaten är fortfarande färska i det kollektiva minnet!

Som en påminnelse, betalade Haiti ersättning till franska bosättare, något som i själva verket var en lösensumma, vid självständighet 1825, efter avskaffandet av slaveriet. Storbritannien betalade ersättning till Mau Mau-folket i Kenya. Tyskland erkände i maj 2021, efter att ha förnekat faktum i flera år, att de hade begått folkmord under sin koloniala ockupation av Namibia. Tyska bosättare massakrerade tiotusentals personer ur Herero- och Nama-folket i början av 1900-talet. ”Mot bakgrund av Tysklands historiska ansvar kommer vi att be Namibia och ättlingarna till offren om ursäkt”, sade den tyske utrikesministern och tillade att hans land, i en ”gest av erkännande för det enorma lidande som offren utsätts för, kommer att stödja Namibias utveckling med ett program värd mer än 1,1 miljarder euro ”.

Återlämnande, ett slutgiltigt svar?

Återlämnande kan inte ha villkor, särskilt inte när det är de kolonialmakter som olagligt har dragit nytta av bortförandet av dessa kulturskatter som vill bestämma villkoren. Dessutom löser det konventionella ramverk som införts inte tidigare situationen och gäller inte de konstföremål som forslades bort långt före de nuvarande afrikanska staternas existens. Vi syftar på den konvention som förbjuder import, export och överförande av olaglig äganderätt till kulturegendom, som inrättades 1970 av Unesco och ratificerades av 141 stater. Det är en multilateral handlingsram för återlämning, grundad på frivillighet. De stater som har gynnats av olagliga förflyttningar av kulturobjekt föredrar dock bilaterala förhandlingar, som är mer praktiska i deras ögon, med samtalspartner som inte är jämbördiga och ibland korrupta.

Kort sagt måste vi åter hävda den enda rimliga lösningen: det rena och enkla återlämnandet av kulturskatter och konstföremål. Den största svårigheten är fortfarande lagens svaghet. I de internationella relationer är det dock staternas vilja som avgör om de kommer att följa reglerna eller inte. Det är därför upp till de afrikanska länderna att visa solidaritet och att inför internationella organ hävda kravet på repatriering utan villkor. Men utöver återlämnandet är detta ett tillfälle att ifrågasätta det koloniala faktumet.

I november 2019 var La Marie-Séraphique, ett slavskepp byggt i Nantes på 1700-talet för slavhandeln mellan Europa och Amerika, föremål för en utställning på Gold Museum i Bogota, i Colombia. Tack vare framväxten av rörelser som kämpar för erkännandet av afro-colombianernas rättigheter har Colombia och andra länder i Latinamerika i flera år försökt se över slaveriets historia. Denna utställning av La Marie-Séraphique spårade skeppets olika resor mellan 1 maj 1768 och 27 juni 1959, medan det transporterade afrikanska slavar hållna under omänskliga förhållanden. Med nästan 4 350 registrerade turer var Frankrike den fjärde största slavhandlarmakten mellan 1600- och 1800-talet.

Den 30 juni 2020 uttryckte Belgiens kung sin ”ånger” till det kongolesiska folket för det lidande som kolonialmakten orsakat. Det var första gången som en regerande belgisk monark offentligt uttryckte ånger över det våld som utövades under landets koloniala förflutna, och som fortfarande är ett känsligt ämne i Belgien. En vecka tidigare hade det belgiska parlamentet inlett inrättandet av en ”sanningskommission” över kolonialtiden i Kongo, Rwanda och Burundi. Denna kommission fortsätter att arbeta med det.

Ett sådant sammanhang kan naturligtvis tjäna som en förevändning för debatten om återlämnandet av afrikanska skatter till deras ursprungsländer. Men denna fråga om global upprättelse och återlämnande vilar på den mänskliga, kulturella och ekonomiska plundring som Afrika har varit, och fortsätter att vara föremål för. Så detta bör vara början på en debatt, inte en definitiv eller slutgiltig lösning.

Joseph R. Kafuka • 2021-12-10
Joseph R. Kafuka är en journalist från Kongo-Kinshasa, där han grundade ett nätverk av journalister mot korruption (REJAC). I Sverige är han konsult vid "Female Film festival" i Malmö och medlem i föreningen för franska lärare.