Na začátku byla snaha prezentovat povinnou školní četbu zábavnou formou, ale brzy šlo spíš o to, jak dát hlas pronásledovaným spisovatelům. Jana Witthedová píše o Agadiru, poezii, hudbě a Mileně Fucimanové.
– Tak jsem byla v Agadiru.
– Vůbec jsem nevěděl, že jsi byla v Maroku.
– Ale já jsem v Maroku nebyla.
– Nebyla? ptá se Petr a zdá se, že si hlavu ukroutí.
– Agadir je také divadlo hudby a poezie, sídlí v Brně.
– Aha. A proč se jmenuje Agadir?
– Jistý studentský soubor se krátce po svém založení v roce 1965 účastnil soutěže v recitaci a k tomu účelu si zvolil poému švédského básníka Artura Lundkvista: Agadir. Tehdy soubor ještě ani nestihl dostat jméno. V soutěži však vyhrál a příští rok byl na další soutěži neoficiálně ohlášen jako „Agadir z Valašských Klobouk.“ A jak vidno, Agadir mu už zůstalo.
Soubor založila Milena Fucimanová, tehdy gymnazijní profesorka v již jmenovaném místě. Dnes žije v Brně, ale stále pracuje v Agadiru jako dramaturg. Během let paní Milena vydala také řadu básnických sbírek, několik učebnic a do češtiny přeložila poezii z němčiny, ruštiny a polštiny.
Ve svých začátcích chtělo toto studentské divadlo prezentovat „povinné“ autory zábavnou formou. Dnes jsou jeho členové dospělí různých profesí a dělají krásná a důležitá představení.
Za totality nebylo vždy lehké dělat divadlo, které by si byl soubor přál.
– Uvést například Šiktancovy verše bylo možné jen bez přiznání autora, který spolu s řadou dalších upadl za normalizace v nemilost. Když se ale soubor rozhodl pro Seiferta přišla záchrana ze Švédska, kde básník právě získal Nobelovu cenu, říká Milena Fucimanová.
Po Sametové revoluci divadlo pracovalo hlavně s těmi českými autory, kteří byli zakázáni a nemohli publikovat pro své politické nebo náboženské názory. Někteří byli též vězněni. Mezi nimi byl např. katolický básník Zdeněk Rotrekl.
Dnes pracuje soubor s vlastní, původní hudbou, kterou komponuje umělecký vedoucí souboru Ondřej Fuciman. Hudba nedoprovází text, ona s ním vede dialog a výsledkem toho je melodram.
Repertoár pak stojí na dvou základních projektech.
První nese název Agadir uvádí a představuje současné české spisovatele, kteří jsou vždy přítomni jako hosté. Po skončení scénického čtení následuje beseda s diváky.
Druhý projekt se jmenuje Na strunách naděje a v současné době je to pro Divadlo Agadir projekt stěžejní. Realizuje se ve spolupráci s českým centrem Mezinárodního PEN klubu v Praze a je věnován především zahraničním autorům, kteří ve své zemi nemohou svobodně tvořit a jsou za své politické nebo náboženské názory pronásledováni či vězněni jako např. čínský básník Liou Siao-po, který zemřel za smutných okolností po mnoha letech strávených ve vězení.
– S mnoha autory nebylo možné navázat kontakt, za všechny jmenujme třeba tibetskou autorku Tsarong Woeserovou, která byla v domácím vězení nebo Olega Sencova, který byl v ruském žaláři, prozrazuje Milena.
Doposud soubor uvedl víc než čtyřicet pronásledovaných spisovatelů z Kuby, Tibetu, Severní Koreji, Íránu, Sýrie, Súdánu, Nigerie, Běloruska, Ukrajiny a dalších zemí. To znamená, že v Agadiru zazněla i jména mnoha různých jazyků, a že verše z nich byly přeloženy do češtiny.
Finanční podporu Divadlu Agadir zajišťuje Státní fond kultury při Ministerstvu kultury ČR. Ta umožňuje zvát jednotlivé zahraniční autory na premiéry představení do Brna, případně i reprízy do Prahy. To samozřejmě lze jen v těch případech, kdy autoři mají možnost cestovat, např. když žijí v exilu. Pak se diváci mohou seznámit nejen s dílem, ale i s autory, vyslechnout jejich osobní výpovědi a rozmlouvat s nimi. Bita Malakuti z Íránu, nigerijský básníka Afama Akeha a ukrajinští autoři Tetjana Dzjuba a Serhij Dzjuba se mohli účastnit takovýchto představení.
A tak jsem se paní Mileny zeptala:
– Které z posledních představení ve vašem stěžejním projektu na Vás udělalo největší dojem?
– Nelze všeobecně říct, že by některé z uváděných představení udělalo mimořádně větší dojem než ostatní. Nejpůsobivější je lidskost a laskavost těch veršů. Nezazní tu nenávist či msta. Někdy jsou verše teskné, jako třeba u kurdského autora Ahmeda Arífa. Také nás silně zasáhla statečnost těchto básníků, například svědectví kubánského básníka Jorge Olivera Castilla, který vyprávěl, jak si vězňové zašívali jehlou a nití rty, jednak tím ohlásili hladovku, ale také se jistili, že ani při mučení nic a nikoho nevyzradí.
– Jaké bylo vaše poslední představení za přítomnosti pana Hassana Ali Djana v Knihovně Václava Havla v Praze?
– Náš zatím poslední host, pan Hassan Ali Djan, nám osobně v Brně a pak i v Praze vyprávěl o situaci v Afghánistánu a o svém osudu. Schovaný v náhradním kole nákladního auta se dostal do Evropy. Žije v Německu. Neustále opakoval, jak je důležité potkat dobré lidi, kteří jsou ochotni pomoci. Na lidech záleží, říkal znovu a znovu.
Jana Witthedová • 2023-01-23 Jana Witthedová je spisovatelka a novinářka, ve svých článcích se věnuje především kulturní tématice. Píše hlavně poezii, ale i prózu. Její básně jsou přeloženy do šesti jazyků. Žije ve Švédsku a publikuje v češtině i ve švédštině.
Det började som ett försök att göra skollitteraturen mer tillgänglig, men blev en kamp för att ge de förföljda författarna en röst. Jana Witthed har skrivit om Agadir, poesi, musik och Milena Fucimanová.
– Jag har besökt Agadir.
– Vad? Jag visste inte att du har varit i Marocko.
– Men det har jag inte.
– Inte? säger Peter och man skulle kunna tro att han tappar hakan av
överraskning.
– Nej, Agadir är också en teater i Brno, Tjeckiens andra stad.
– Jaså, men varför heter den Agadir då?
– Jo, kort efter det att en studentensemble grundades 1965 och fortfarande saknade namn, medverkade den i en recitationstävling och valde då Artur Lundkvist poem Agadir. Man vann tävlingen och året därpå presenterades man som Agadir från Valašské Klobouky
Ensemblen grundades av Milena Fucimanová, då en gymnasielärare i just Valašské Klobouky. Idag bor hon i Brno, men verkar fortfarande som dramaturg i Agadir, en teater som förenar musik och poesi. Milena har under åren gett ut flera diktsamlingar, några läroböcker och översatt poesi från tyska, ryska och polska. Alldeles i början var syftet med recitationerna att göra det som var obligatoriskt att läsa i skolan lite roligare. Men sedan länge är det inte gymnasister, utan vuxna med olika yrken, som skapar dessa vackra och viktiga föreställningar.
Under de mörka åren, då den dåtida Tjeckoslovakiens kultur var tvungen att verka under den kommunistiska diktaturen, var det inte alltid lätt att göra den teater man egentligen ville.
– När det gäller t ex den store tjeckiske diktaren Karel Šiktans har man presenterat hans verk utan att nämna dess upphovsman. Men när man skulle framföra Jaroslav Seifert blev man plötsligt räddad av att han fick Nobelpriset i Sverige, säger Milena Fucimanová.
Båda dessa diktare föll i onåd under den så kallade normaliseringen, det vill säga åren efter Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien 1968 då en hård censur återinfördes, olika politiska- och intresseorganisationer förbjöds och många miste arbetet eller möjligheten att studera. En ny lag som gjorde förföljelse och fängslande
av oliktänkande möjligt infördes, även tortyr förekom. De liberala ekonomiska reformerna avskaffades. Snart ströps även resefriheten kraftigt.
Efter Sammetsrevolutionen, då demokrati och frihet kom tillbaka till det prövade landet, har Agadir mest arbetat med de tjeckiska poeter som tidigare varit förbjudna. De hade inte kunnat verka under diktaturens grep på grund av sina politiska eller religiösa övertygelser och vissa av dem hade varit fängslade. En av de mest kända
är Zdeněk Rotrekl, en katolsk diktare.
Ensemblen arbetar idag överlag med specialkomponerad musik skapad för de olika föreställningarna av dess konstnärliga ledare Ondřej Fuciman. Musiken samtalar med texterna och bildar en helhet.
Själva repertoaren har under de senare åren bestått av två huvudprojekt. Det första av dem går under namnet Agadir presenterar och koncentrerar sig på nutida tjeckiska författare, som även alltid är gäster. Dessa föreställningar åtföljs av samtal med publiken.
Det andra På hoppets strängar är det viktigaste i Agadirs nuvarande verksamhet. I samarbete med den tjeckiska sektionen av Internationella PEN i Prag ägnar man sig åt författare som inte kan publicera i sina hemländer och som är förföljda eller fängslade för sina politiska eller religiösa åsikter. Bland dessa finner vi t ex den
kinesiske Liou Siao-po, som efter många år i fängelse har dött under tragiska omständigheter.
– Med många av de här författarna kunde vi inte komma i kontakt, som tex Tsarong Woeser från Tibet, som var i husarrest eller Oleg Sencov, som befann sig i ryskt fängelse, säger Milena.
Hittills har Agadir presenterat över 40 förföljda författare från bland annat Kuba, Tibet, Nordkorea, Iran, Syrien, Sudan, Nigeria, Vitryssland, Ukraina. Således har många språk använts på Agadir och poesi från dem översatts.
Tack vare statligt stöd kan man numera bjuda utländska författare till premiärerna i Brno och repriserna i Prag. Det är förstås möjligt bara i de fall, där författaren kan resa, eftersom de till exempel lever i exil. Då åtföljs föreställningen av samtal med och personliga vittnesmål från de olika författarna. Bita Malakuti från Iran, Afam Akeh från Nigeria, Tetiana Dziuba och Serhiy Zhadan från Ukraina kunde medverka på detta sätt.
Så jag frågade Milena Fucimanová:
– Vilken av alla dessa föreställningar har gjort största intryck på dig?
– Det går inte säga att någon föreställning har gjort djupare avtryck en någon annan. Det som gör det största intrycket är mänskligheten och älskvärdheten i alla dessa verser. Inget hat och ingen hämnd. Det har tagit oss mest. Ibland är det poesins sorgsenhet, som till exempel hos den kurdiske Ahmed Arif. Mycket gripande är också dessa poeters mod, till exempel vittnade Jorge Olivera Castillo från Kuba om att fångarna sydde ihop sina läppar för att försäkra sig om att inte förråda någon under tortyr. Samtidigt inledde de på det viset en hungerstrejk.
– Hur var den senaste föreställningen med Hassan Ali Djan i Václav Havels bibliotek i Prag?
– Vår senaste gäst, Hassan Ali Djan, har kunnat delta personligen i både Brno och Prag och vittnat om situationen i Afghanistan och om sitt öde. Bland annat berättade han hur han flydde från Afghanistan gömd i en lastbils reservhjul. Han lyckades komma till Europa och lever i Tyskland. Hela tiden upprepade han att det viktigaste är
att träffa bra och hjälpsamma människor, att människans godhet betyder mest.
Jana Witthed • 2023-01-23 Jana Witthed är författare och journalist med särskilt intresse för kultur. Hon skriver poesi och prosa på både tjeckiska och svenska och har hand om ett projekt på Författarcentrum Väst. Hennes dikter är översatta till sex språk.
Konstantin Zarubin • 2024-12-20
Lyktan bad den ryske författaren Konstantin Zarubin att skriva om självcensur bland ryssar i väst. Vi fick tillbaka en genomarbetad definition av censur, och en känga åt oss själva!
Läs mer →
Alireza Naghavi • 2024-12-06
Precis när Alireza Naghavi lärt sig svenska och gått ut skolan, tvingades han lämna landet, tog sig till Frankrike och fick uppehållstillstånd. Men så flera år senare får han ett meddelande från Sverige. Läs hans berättelse om vad hem kan betyda i Lyktan.
Läs mer →
Patrick Kretschek • 2024-11-30
Ett grannbarn med samma ovanliga stavning av förnamnet fick honom att börja förstå hur ensam han alltid varit i sin flerspråkighet. Läs konstnären Patrick Kretscheks essä om sitt skamfyllda förhållande till tyskan.
Läs mer →
