Jugonostalgi och möjligheternas ministerium

S

?

▲ Människor köar för att hämta vatten under belägringen av Sarajevo, 1992. Bild: Mikhail Evstafiev, Wikimedia COMMONS, CC BY-SA 3.0

Sanjin Pejković se vraća književnici Dubravki Ugrešić na godišnjicu njene smrti, u pokušaju da shvati sopstveni egzil. Pročitajte esej na švedskom i bosanskom jeziku o kontradiktornoj nostalgiji, o kanibalističkim jezicima i o prošlosti kao izgubljenoj zemlji.

Ni nostalgija nije ono što je bila. Ovako je jugoslovensko-hrvatska književnica Dubravka Ugrešić otvorila predavanje na jednom američkom univerzitetu 2010. Gledao sam govor pre neki dan na You Tubeu povodom godišnjice njene smrti, krajem marta. Dualizam, stalno prisustvo ironije i mjenjanja karakterizirali su je kao intelektualku. Ugrešić je po mnogo čemu oličavala ne tako malu anti- i nenacionalističku grupu ljudi koja se od raspada zemlje našla u svojevrsnom egzistencijalnom vakuumu.

Mnogi su se identifikovali kao Jugosloveni i raspad države ih je ostavio bez kompasa. Izgubili su se. Ugrešić je u sopstvenom pisanju pomalo nerado izražavala posve čudne osjećaje nostalgije za Jugoslavijom, osjećaje koje je dijelila sa hiljadama bivših Jugoslovena. Prošlost se u potpunosti preobrazila u stranu zemlju, da na tren pozajmim riječi autora LP Hartleya. Ljudi su u svojim intimnim i eksternim egzilima na razne načine pokušavali dokazati sopstveno postojanje prije raspada zemlje.

Strukturiranje fotografija i artefakata koji su činili fragmente sjećanja njihovog prijašnjeg života su bili neki od načina da se na trenutak ponovo ožive, da pronađu put kroz lavirinte sjećanja koji bi im na trenutak mogli vratiti osjećaj vrijednosti. Nostalgični diskurs vezan za bivšu Jugoslaviju obično se naziva jugonostalgijom.

U Ugrešićkinoj knjizi Ministarstvo bola, jednoj od mojih apsolutno najdražih knjiga, glavna junakinja Tanja Lucić se nalazi u Amsterdamu nakon gubitka države i privida porodice. Tanja dobija ponudu da predaje na univerzitetu na jeziku koji se nekada zvao srpsko-hrvatski, jeziku fragmentiranom i politiziranom nakon raspada Jugoslavije. U egzilu predaje ”našima”, ljudima s korijenima u bivšoj Jugoslaviji. Lucićkino otuđenje je višestruko jer je složena ličnost koja se ne uklapa u zamišljene zajednice.

Žena, feministkinja, akademkinja, antinacionalistica, kao i Ugrešićka, ona lebdi između želje za pripadanjem i unutrašnjeg instinkta da se nikada potpuno ne poistovjećuje s kolektivom. Zajedničke prostore sa studentima pronalazi u imaginarnoj, plavo-bijelo-crvenoj izbegličkoj platnenoj torbi koja podseća na jugoslovensku zastavu, koju ona i studenti ”pune” kolektivnim sećanjima. I sam se prepoznajem u katalogizaciji sjećanja. Postao mi je to strategija otpora na prisilnu amneziju koju su nove, nacionalističke države donijele sa sobom. Sjećanje je postalo čin otpora, ne samo u Ugrešićkinoj domovini, Hrvatskoj. Poput Ugrešićevih likova, i ja punim posude za sjećanje i strateški ih raspoređujem po stanu. Torbe, paketi, IKEA kutije. Uredno složeni, a unutar njih nered i haos reminiscencije.

Dubravka Ugrešić se i nakon raspada Jugoslavije identificirala uglavnom kao jugoslovenska i evropska književnica. Ona u knjizi ”Kultura laži”, nekoliko godina nakon što se zemlja sahranila skupa sa hiljadama mrtvih, piše da je post-Jugoslovenka. Za nju je jugoslovenski identitet bio vezan za osjećaj beskućništva. Njena Jugoslavija je ista ona kojoj je pripadao Danilo Kiš kada se u knjizi ”Čas Anatomije” deklarisao kao jugoslovenski pisac, dodajući da to nije značilo ništa osim beskućništva.

U esejima i romanima kritikovala je uspon nacionalizma i njegov uticaj na kulturu, politiku i individualne osjećaje identiteta. Često je istraživala spone nacionalizma i historijskih revizionizama i poricanjima činjenica, posebno u kontekstu ratova i sukoba na Balkanskom poluostrvu. Međutim, Ugrešić je bila kompleksna analitičarka koja je često izokretala nezadovoljstvo i patetično samosažaljenje jugonostalgije te sve preispitivala na sebi svojstven, poluironični način. Iako je oplakivala zemlju, grozila se jeftine i plitke sentimentalnosti. Nostalgija je maglila sjećanja te je nerijetko bila i kontraproduktivna.

Nakon što su nakon raspada Jugoslavije bili izloženi nacionalizmima, ratovima i šokantnim ekonomskim krizama, mnogi bivši Jugosloveni sve više doživljavaju period nakon Drugog svjetskog rata do 1980-ih kao zlatno doba. Fenomen jugonostalgije se stoga može posmatrati i kao dio šireg snopa postsocijalističkih diskursa. Apsolutno najvažnija razlika između zapadne i postsocijalističke nostalgije su radikalne društvene promjene – političke, ekonomske, kulturne – kao jasni rezultati sloma sistema u postsocijalističkim zemljama. Nostalgija kao pojam je nepromjenjiv, ali se značenje uveliko mijenja ovisno o uzrocima nostalgije. Čežnja za povratkom u mlade dane nije ideološki nabijena na Zapadu kao na Istoku. Jugonostalgija može poslužiti kao simptom rezignacije, ali i kao vrsta eskapističkog konzervativizma. Jugonostalgija također može imati disidentski naboj jer pruža otpor i može se shvatiti kao strategija preživljavanja.

Ponovo čitam Ministarstvo boli nakon slučajnog susreta s Ugrešićkinim hrvatskim izdavačem prije nekoliko tjedana. Bio je na putu za Amsterdam s ciljem da prospe njen pepeo po Amsterdamskim kanalima. Materijaliziranost koja se pretvara u dim, da li je to nostalgija? Neuljepšan uvid u fizički gubitak. Ugrešićkina smrt kao nevidljivi tegovi oko naših zglobova, nas koji još tragamo za kulturnom srodnošću između i preko postjugoslovenskih granica i barijera koje su nacionalistički političari podigli ranih 1990-ih. Kremiranje i nespremnost da bude sahranjena u tlu iz kojeg je došla takođe govori nešto važno o konačnosti naših života u egzilu. Pomalo simbolično, Ugrešićka izgara i ostaje u međustanju čak i u zagrobnom životu.

Ministarstvo bola je savršeno izbalansiran roman o međuprostornosti. Govori o ”našima”, o post-Jugoslovenima koji nakon raspada ne mogu potpuno pronaći nove dentitete. Oni traže neku vrstu spasa od užasa rata u egzilu i dijele svoje živote na prije i poslije. Oprezno se kreću svijetom, obilježeni svojim traumama, uvijek na ivici, u strahu od onoga što se svakog trenutka može dogoditi. Oni su se sklonili u zemlje koje ih ne primaju, dok ih se u starim domovinama doživljava kao strance. Smješteni su u vječno privremenu ničiju zemlju.

Iako autoričin alter-ego luta tragovima sjećanja, književnica u Ministarstvu boli ilustrira i sam osjećaj dualizma u trenucima predavanja hrvatsko-srpsko-bosansko-slovenačko-makedonske književnosti i jezika u vrijeme jezičnog razvoda prepunog tragičnog bijesa. Isprva se stvara osjećaj zajedništva, pokušaj građenja jugoslovenske prošlosti u prahu i pepelu koji se još nije slegnuo nakon posljednjih ratova. Što dalje projekat napreduje, otkrivaju se kolektivne i individualne pukotine u zamišljenoj izgradnji nacije.

Jezik i ujedinjuje i razdvaja, i može se koristiti kao oružje i graditelj mostova. Hrvati su odlučili da jedu svoj ”kruh”, Srbi svoj ”hleb”, a Bosanci svoj ”hljeb”. Međutim, riječ smrt je ista u sva tri jezika, piše Ugrešić. Fragmentirani jezici djeluju kao kulturni politički dinamit. Ljudi su klani, protjerivani, silovani i ubijani uz pomoć novorođenih jezika.
Više od pola života pokušavam razumjeti ratove koji su nas raselili, ali i ontologiju vlastitog egzila. Dvostruke egzilantne sudbine koje su nas oblikovale. Sam odlazak nije tragičan po sebi, ali posljedica jesu jer pitanja nikada ne nestaju niti se na njih može odgovoriti, bez obzira na to je li neko ”uspio” drugdje, da li ljudi žive američki san ili im je potrebno ono najosnovnije.

Dubravka Ugrešić je u protekle tri decenije konstantno pokušavala prodrijeti u kompleksna i egzistencijalna pitanja gubitka. Gubitka domovine, doma, zemlje. Konteksta, mjesta, vlasništva koje nije zapravo kapitalističko vlasništvo, već osjećaj nesvjesne pripadnosti. Ugrešić je smatrala da je izgnanstvo impliciralo stanje egzila, ali da se fenomenologija unutrašnjeg egzila događa u trenucima samosažaljevajuće introspekcije. Konstanto relatiranje ka unutrašnjem iskustvu gubitka i prognanstva. Uprkos samosvijesti i pokušajima da nikad ne bude patetična, ipak nikada nije mogla u potpunosti da pobjegne, to jest da se potpuno oslobodi bola od gubitka.

Bilo je lijepo vidjeti koliko je mnoštvo ljudi oplakuje. Svi mi sa unutrašnjim fantomskim bolovima koji zapravo nikad ne puštaju. Mi koji smo here, there, and everywhere, ili ipak nowhere osim u riječima, u jezicima, podijeljenim i kanibalističkim jezicima koji su tokom historije pokušavali jedan drugog proždrati. Vidimo jedni druge gledamo se i ogledamo jedni u drugima. Trznemo se kad primjetimo slične detalje, slično se ponašamo, usta su nam napola otvorena dok se gubimo i lutamo po aerodromima. Jednu rečenicu pišemo na jednom jeziku, sljedeću smišljamo na drugom. Jednim jezikom govorimo, drugim brojimo. Nalazimo se na dva mjesta istovremeno. Naše WhatsApp grupe su mape svijeta, nikada više nećemo moći okupiti naše porodice i prijatelje. Ali smo istovremeno slobodni. Mi smo proleteri bijega i antinacionalisti, ne vuku nas zarđala sidra prema dnu.

Sanjin Pejković • 2024-06-24
Sanjin Pejković je doktor filozofije u oblasti filmskih nauka, spisatelj i filmski savjetnik u regiji Västra Götaland.

Lyktan

S

?

▲ Människor köar för att hämta vatten under belägringen av Sarajevo, 1992. Bild: Mikhail Evstafiev, Wikimedia COMMONS, CC BY-SA 3.0

På årsdagen av författarinnan Dubravka Ugrešićs död återvänder Sanjin Pejkovic till henne, i ett försök att förstå den egna exilen. Läs en essä på svenska och bosniska om den motsägelsefulla nostalgin, om kannibalistiska språk och om det förflutna som ett land.

Inte ens nostalgi är längre vad den var. Så inledde den jugoslaviskt-kroatiska författarinnan Dubravka Ugrešić ett anförande på ett amerikanskt universitet från 2010. Jag såg talet häromveckan på You Tube i samband med årsdagen av hennes död, i slutet av mars. Denna dubbelhet, ständiga ironier och förflyttningar kännetecknade henne som intellektuell. Ugrešić förkroppsligade på många sätt en inte så liten antinationalistisk grupp av människor som sedan landets död befunnit sig i ett slags existentiellt vakuum. Många hade identifierat sig som jugoslaver och fann sig bortkomna när landet imploderade.

I flera romaner uttryckte hon något motvilligt den märkliga känslan av jugonostalgi som tusentals forna jugoslaver gav uttryck för. Det förflutna blev ett främmande land på riktigt, för att låna författaren LP Hartleys ord. Människor letade sätt att bevisa den egna existensen före landets sönderfall och flykt. Att strukturera upp minnesbilder och artefakter som utgjorde minnesskärvor av deras före detta liv blev därmed ett sätt att för en stund återuppfinna sig själva, att leta sig fram i minneslabyrinterna som i stunden kunde återge dem människovärde. Den nostalgiska diskursen kopplad till det forna Jugoslavien brukar betecknas som jugonostalgi.

I Ugrešićs Smärtans ministerium, en av mina absoluta favoritböcker, befinner sig huvudpersonen Tanja Lucić i Amsterdam efter att ha förlorat sitt land och den lilla ansatsen till en kärnfamilj. Hon börjar undervisa på universitetet i det språk som en gång i tiden hetat serbokroatiska men som fragmenterats och politiserats sönder. I exil undervisar hon de ”våra”, människor med rötter i det forna Jugoslavien. Lucićs främlingskap är mångbottnad. Hon är en komplex personlighet som inte passar in i de föreställda gemenskaperna. Kvinna, feminist, akademiker, antinationalist, som Ugrešić själv, svävar hon mellan önskan att tillhöra och en inre instinkt att aldrig identifiera sig med kollektiv. Gemensamma ytor med studenterna hittar hon i den imaginära, blå-vit-röda flyktingtygkassen som påminner om den jugoslaviska flaggan, vilken hon och studenterna ”fyller” med kollektiva minnen.

Jag känner igen mig i minneskatalogiseringen. För mig blev det ett sätt att stå emot den påtvingade amnesin som de nya, nationalistiska staterna, förde med sig. Att minnas blev en akt av motstånd, inte minst i författarinnans hemland, Kroatien. Likt Ugrešićs karaktärer fyller även jag mina minnesbehållare och placerar dem strategiskt runt om i lägenheten. Påsar, paket, IKEA-lådor. Prydligt ordnade men inuti dem oreda och minneskaos.

Dubravka Ugrešić identifierade sig kanske mestadels som jugoslavisk och europeisk författare även efter Jugoslaviens sammanbrott. Hon skriver i boken ”Kultura laži”, flera år efter att landet begravts tillsammans med tusentals döda, att hon är en post-jugoslav. För henne var den jugoslaviska identiteten snarare kopplad till en känsla av hemlöshet. Hennes Jugoslavien är detsamma som Danilo Kiš hörde till när han deklarerade sig själv som jugoslavisk författare i boken ”Čas Anatomije”, och tillade att det inte betydde annat än hemlöshet.

I sina essäer och romaner kritiserade hon nationalismens framväxt och dess inverkan på kultur, politik och individuell identitet. Hon utforskade även nationalismens kopplingar till historierevisionism och förnekande av historiska fakta, särskilt i samband med krig och konflikter på Balkanhalvön. Ugrešić var dock oftast komplex i sina analyser och vred och vände på jugonostalgins otillfredsställande självömkan. Även om hon sörjde landet avskydde hon sentimentalitet. Den skrapade ju bara på ytan, låtsades vara mer komplex. Nostalgin grumlade minnesbilder, var kontraproduktiv.

Efter att ha utsatts för nationalism, krig och chockartade ekonomiska nedgångar efter Jugoslaviens sönderfall, har många forna jugoslaver alltmer uppfattat perioden efter andra världskriget fram till 1980-talet som en guldålder. Fenomenet jugonostalgin kan ses som en del i en bredare våg av postsocialistiskt kopplade diskurser. Den absolut viktigaste skillnaden mellan västerländsk och postsocialistisk nostalgi är radikala samhällsförändringar – politiska, ekonomiska, kulturella – som tydliga resultat av systemupplösningarna i de postsocialistiska länderna. Nostalgi som begrepp förändras inte men innebörden ändras kraftigt beroende på nostalgins orsaker. Att längta tillbaka till ungdomsdagar är inte lika ideologiskt laddat i Väst som i Öst. Jugonostalgi kan tjäna som ett symtom för resignation men också som ett slags eskapistisk konservatism. Jugonostalgi kan även ha en dissidentliknande laddning då den erbjuder motstånd och kan förstås som en överlevnadsstrategi.

Jag läser om Smärtans ministerium efter att ha träffat Ugrešićs kroatiska förläggare häromveckan. Han skulle till Amsterdam för att sprida hennes aska. En materialitet som går upp i rök, är det nostalgi? En oförblommerad insikt om fysisk förlust. Hennes död kändes blytung för oss som fortfarande letade efter kulturellt släktskap mellan och över de post-jugoslaviska gränserna och barriärerna som de nationalistiska politikerna hade rest i början på 1990-talet. Hennes kremering och oviljan att begravas i jordmånen hon kom ifrån säger också något viktigt om det slutgiltiga i våra exilliv. Något symboliskt brinner Ugrešić upp och stannar kvar i ett mellanförskap även i livet efter detta.

Smärtministeriet är en perfekt balanserad roman om just mellanförskapet. Den talar om de ”våra”, post-jugoslaver som inte riktigt förmår hitta en ny identitet efter kollapsen. De söker ett slags frälsning från krigets fasor i exilen och delar upp sina liv i ett före-och-efter. De rör sig försiktigt i världen, märkta av sina trauman, alltid på spänn, rädda för vad som skulle kunna hända vilken sekund som helst. De har tagit tillflykt i länder som inte välkomnar dem samtidigt som de ses som utlänningar i sina gamla hemländer vilket placerar dem i ett tidsmässigt ingenmansland.

Men även om författarinnans alter-ego vandrar runt i sina minnesspår, illustrerar Ugrešić i Smärtans ministerium själva känslan av dubbelhet i att undervisa i kroatisk-serbisk-bosnisk-slovensk-makedonsk litteratur och språk under en tid av språklig skilsmässa full av raseri. Till en början finns en samhörighet, en ansats till att bygga ett jugoslaviskt förflutet i damm och aska som än inte lagt sig efter de senaste krigen. Ju längre projektet fortskrider uppenbaras de kollektiva och individuella sprickorna i det föreställda nationsbygget. Språket är både enande och delande, ett vapen och en brobyggare. Kroaterna bestämde sig för att äta sitt ”kruh”, serberna sitt ”hleb” och bosnierna sitt ”hljeb”, alla tre ord för bröd. Ordet död var dock detsamma på alla tre språken, skriver Ugrešić. De fragmenterade språken agerar kulturpolitisk dynamit. Människor har slaktats, förvisats, våldtagits och dödats med de nyfödda språkens användning.

I över halva mitt liv har jag försökt förstå krigen som fördrev oss men även den egna exilens ontologi. De dubbla exilöden som format oss som flytt ett ställe. Resan i sig är inte tragisk men efterspelet är det eftersom frågorna aldrig riktigt försvinner eller kan besvaras. Det har inte att göra med huruvida man ”lyckats” någon annanstans, om man lever den amerikanska drömmen eller är pank och i behov av det mest elementära.

Dubravka Ugrešić hade under de senaste tre decennierna vridit och vänt på dessa existentiella frågor om förlust. Förlusten av ett hemland, ett hem, ett land. En kontext, en plats, ett ägandeskap som inte riktigt handlar om det kapitalistiska ägandet, snarare en känsla av omedveten tillhörighet. Ugrešić menade att flykten innebar ett exiltillstånd men att den andra exilens eller snarare en inre exilens fenomenologi inträffade vid det självömkande tillbakablickandet. Trots självmedvetenheten ville hon aldrig vara patetisk samtidigt som hon heller aldrig helt kunde komma ifrån, eller skriva sig fri från, smärtan av förlust.

Det var fint att se att många sörjde henne. Alla vi som sitter med våra inre fantomsmärtor som aldrig riktigt släpper. Vi som är here, there and everywhere men kanske också nowhere förutom i orden, i språken, de uppdelade och kannibalistiska språk Ugrešić återanvände och återvände till varje gång hon skrev nya texter. Vi ser varandra, vi ses och avspeglas i varandra. Vi rycker till åt liknande detaljer, vi beter oss på liknande vis, vi halvgapar medan vi vandrar runt på flygplatser. Vi skriver en mening på ett språk, funderar ut den nästkommande meningen på ett annat. Vi talar det ena och räknar på det andra, vi är på två platser samtidigt. Våra whatsappgrupper är världskartor, vi kommer aldrig kunna samla våra familjer och vänner igen. Men vi är också fria, vi är flyktens proletärer, vi är antinationalister, vi har inga rostiga ankare som drar ner oss.

Sanjin Pejković • 2024-06-24
Sanjin Pejković är filosofie doktor i filmvetenskap, skribent och filmkonsulent i Västra Götalandsregionen.

Jugonostalgija i ministarstvo mogućnosti

Jugonostalgi och möjligheternas ministerium

Läs mer