Mitä teet kielelä, joka ei ole sinun äitinkieli, ei ees toinen eli kolmas kieli, mutta joka oon auttanu formaahman koko lapsuuen? Lue Lyktanin ensimäinen teksti meänkielestä ja meänkielelä, kirjottanu Johnny Isaksson.
Lapin maisemissa, harvassa olevien vuorten välissä, kaukana väylästä, reisupaikkojen erottavissa väleissä oon isoja lattevia pintoja. Kläppinä ko kävin mummun ja moffan luona, näitä maita sai vain kattoa, mutta ei niihin saanu astua. Kattominen oon kontekstissa liian voimakas sana, enimmäksheen sie annat katheen lentää laajojen maisemien ohi ko tuuli, joka olkia tuskin häirittee. Laajat maisemat rakensi minun katheen kläppinä ette ylttysin kaukaselle kolmipäisele vuorele Kuormakale. Vuorele, josta kans oon mulle tullu sukulainen, kaukasessa Lapissa ja Torniolaaksossa. Lapin pinnat näyttävä siltä ette olis pistetty mystisen potensin kans ja siitä oon tullu petrikarotti eksotiseeraavalle katheele, aivan ko erämaa, sireenisen kaunis mutta karu.
Näissä topokraahvisissa pausissa näen hirveitä läpinäkyviä nousevia vuoria, ajasta tehtyjä. Minun jaloissa tunnen hiukaa siittä kävelystä, joka tämän aution ylittäminen vaatis: aikaa, joka kuulu avun kuttumisheen jos sattuis onnettomuus, aikaa ajatella, aika tämä pinta oon ollu ilman rakennuksia (mutta ei ilman asukhaita!). Jotaki maiseman hiljaisuuesta luppaa, ette kaikki tullee olehman erinlaista. Net kantava liikheen ja muutoksen ilmapiiriä niitten välipaikan takia: net ovva itte ethäisyyttä, net ovva porstua, portaali, homokeenisuuen meri, jonka läpi voi kulkea.
Tämä avoimen peltojen ominaisuus, muka sen rauha, herättää minun mielessä rajuja liikheitä, jotka kiinnittää värähteilyjä kropphaan. Joskus mie saan saman tuntheen ko koen tiettyjä voimakkhaita arkkitektyyri tekoja. Paratoksisela tavala rakennus voi tehä lissää tillaa jos rajotetthaan huohneita. Seinilä, pylhväilä, maassa oleva platat eli niinku Lapin autioissa, luonnon elementissä, niinku väylä pajureunala, matala vuori eli paikallinen kalpo mäntylehto.
Vasta ko huone oon rajotettu, tulen tietoseksi siitä, mikä olis multa jääny poies äärettömästä laajennetusta kartekeesin plaanissa. Vain silloin ko seinä rajottaa, minun kroppa täyttyy liikheelä ja vain silloin ko horisontti peittyy se voittaa minun halun. Se kuuhmeinen huimaus, joka Lapin autio mulle aiheuttaa, johtuu ehkä siittä, ette se ylipääthänsä loppuu sinne Kuormakan juuhreen.
Kuulun kansalisheen minuriteethiin, jota ylheensä kuttuthaan torniolaaksolaiseksi, kväniksi eli lantalaiseksi, riippuen keneltä kysyt. Se oon ehkä vähiten tunnettu kansalinen minuriteetti ja meän histuuriaa käsitelhään useasti paranteesissä – jopa met itte. Oma suhte meänkiehleen oon tavallinen: mie kasuin kieli ko sirkkeli minun ympärillä, mutta se ei koskhaan ollu minhuun suunnattu. Olen vain kuullu ko lähheiset ja rakkhaat sitä puhuva, ja siksi kielestä oon tullut lähheinen ja rakas.
En ymmärä kieltä, mutta tuntuu kotosalta kuulla se, ko osa ilmapiiriä, jota kuttun minun kasvuajaksi. Seuraus siitä ko menetin kielen– mikä multa kielethiin ennemmän ko mie sen menetin – en koskhaan puhunu mummun ja muffan kans heän äitinkielelä. He ovva vieraihleet minun kielessä – vaihossa – ja mie pelkään, ette siksi het ei koskhaan ole olheet täysin oma ittensä niissä hetkissä jotka ajan kans oon muuttunu minun lapsuutheen.
Rako, joka erottaa minut äitivanhempien kielestä, kurkottaa äitin kautta, joka ossaa kieltä osittain, mutta ei halua sitä puhua. En ole koskhaan omistanu kieltä, jonka menetin, mikä asettaa minut samhan perusasehmaan ko kuka tahansa ruottalainen majuriteetti ihminen. Aivan niinku Lapin autiot saava loiston siittä ette net päättyy vuorele – aivan niinku arkkitehtoninen autio voi vain kokea, jos se oon rajotettu muureila – koen vain minun kielen menettämisen koska mulla oli onni kohata se.
Usseimmilla ihmisillä oon kokemusta esimerkiksi ystävien kansa seurustella englanniksi ja kans aijossa ja mukavissa hetkissä olla vanki toisen kielen väärinkäsityksessä. Ko vierailee kielessä sitä käy läpi persoonanmuutoksen, joka pikkusen pyörittää ommaa itteä jonku verran. Ei mikhään toisen kielen sanat sisälä kotin hajua. Yhistän toisela kielelä olemisen samhan tuntheesheen ko oman histuurian menettämissheen; minun tulemiseen katkasu ja katkasu minun henkilökohtasheen mytolokhiin.
Kuva: Skogsfrun, Creative commons 4.0 (Leikkaus)
Englanniksi minusta tullee tyhjä klooni ja kuulen ette puhun ulkopuolelta, aivan ko minun kroppa olisi PEZ-automaatti täynnä lausheita, jotka ovva enemmän tavaroita ko sanoja. Toinen kieli steriliseeraa minut ja hävittää minun sympoolin. Siitä tulee työkalu kommuniseeraamiselle, joka yhtä aikaa oon bokbååli ette brytbrööti. Tunnenko mie toela minun äitivanhemmat?
Se, ette kirjoitan tätä tekstiä ruottiksi, ette en hallitte meänkieltä, näyttää ennen tehtyjen sympoolien pitkästä histuuriasta. Minun äitivanhemmitten sukupolvi oli viimisten joukossa joita aktiivisesti yytsättanthiin kieliväkivallale ruottintamisprocessissa 1900-luvun alussa, jossa valtio ja toiset viranomhaset teki siitä kunnianhimosen projektin. Tämä väkivalta käytti etupäässä keinona häpeää, ja sen tehokkuus oli niin täyelinen, ette seuraava sukupolvi ei ennää tarvinnu painetta ulkoapäin ette sortuis.
Mekanismi voi olla erhäänlainen muoto, niinku ikonoklasmi eli kuvamyrsky, kun kylttyyri alkaa pyyhkiä poies omia uskoja ja kylttyyrisia eli poliittisia sympoleja, joita ei ennää haluta. Torniolaakso-kontekstissa kuvamyrsky vaikutti erityisesti kiehleen, kielimyrsky, jota ohjasi yksilön ommaa häpeää ja halua pestä poies oma perintö. Tämä alitajunen liike internaliseeraantu äitin sukupolhveen. Valtion kielihykieenistä tuli siis autoimmyynisairaus torniolaaksolais/kvänin/lantalais-kylttyyreissä.
Talvela 2018 minun pappa joutu onnettomuutheen, joka aiheutti niin vakavan aivovamman, ette hään menetti kielen niin krouivssa afasiassa, ette siihen liittyvä koko kropan oikean puolen fyysinen halvaantuminen näyttää kontekstissa pikku asialta. Verenvuoto aivossa oli vienyt häneltä äitinkielen, jonka aloin nähä peilikuvana Torniolaakson kylttyyrin sisäsestä verenvuo’osta. Minun pappa, niinku minun äiti, ovva kielellisessä raossa. Hään afasiassa ja äiti kielimyrskyssä. Tällä hetkelä pappa oon vielä sielä raossa, hänen tilane oon suurin osa ilma muutosta, silloin tällöin hän sannoo muutamia eri sanoja, jotka ylheensä oon ja-a, ah, ja nejnejnejnejnej. Valitettavasti nämä sanat pyörivä umpimähkhään ja tuleva joskus siameesinä.
Hermostuttavaa ovva hetket, milloin hään itte asiassa yrittää sanoa jotaki muita sanoja. Hään ei pääse ensimmäistä tavua pitemmälle ennen ko puheelimistö mennee solhmun. Hään pysähtyy ärtynheenä ja huokastaa itteksheen ennen ko sylkee poies sanamurusen kielenpäästä. Lääkärit eivä ole antanheet meile toivoa ette hään parantuis. Minun pappa oon tuomittu fyysisheen ja kielellisheen rakhoon, puolet hänen kropasta oon halvaantunnu ja kans puolet kieli konheestaki. Met sukulaiset saama jotenki saman kohtalon, ko käymä hänen tykönä, sen takia minua rasittaa kauheasti nämä vierailut.
Vaikka en ole menettäny puhekykyä, niin se olis yhtä hyvin voinut olla sama asia minun papale, minun sanoila ei ole hänele mithän merkitystä. Sen sijhaan met kommunikoima äänensävylä, ilhmeilä ja viittomalla. Voin sanoa mitä tahansa pirulisela naamala ja pappa ymmärtää mitä tuntheita heijastan ilman, ette se saapii siitä semanttista materiaalia. Loppujen lopuksi tähän rakhoon syntyy tapa kommunikoia, mutta sitä leimaava net väkivaltaiset sisäset liikheet, joka Lapin autio mulle aiheuttaa. Minun pappa oon kielellinen muuri, jonka eessä tajuan minun oman kielen hurjan voimakkuuen.
Tämä sama tunne liittyy hermostuksheen, jonka arvaan – ja tässä olen melko varma, ette lukija, varsinki jälkikätheen, oon minun kansa sammaa mieltä – ko tärinä. Kykenemättömyys kommunikoia hänen kansa saa meät sukulaiset tulehmaan tietosemmiksi kielestä ja sen eri variasuunista Välissä oleva rako synnyttää liikettä. Pyytämättä, minun ajatukset muistelee ranskalaista kirjailijaa Maurice Blanchotlea, joka kuvvailee kirjailijan rakoa:
Hään muistuttaa yksipuolista halvaantunutta miestä, joka löytää yhestä ja samasta vaivasta vaatimuksen kävelä ette kiellon kävelä. Hän oon velvollinen juoksemhaan jatkuvasti ette saapii jokasessa liikheessä vahvistuksen siitä, ette hään oon menettäny liikkumiskyvyn. Hään oon enemmän halvaantunnu, ko hänen jäsenet tottelevat häntä.
Nyt ko mie tätä kirjotan niin minun poika, joka oon seittemän kuukautta vahna, oon hoksanu ette hään voi tehä sävelmän yhistäämälä kovia foneemija ja hankkaavia ääniä. Se näyttää siltä ette se tykkää siitä kauheasti ko äänet puistaa koko hänen pientä kroppaa. Minun pikkupoika oon astumassa omhan kielen välisheen rakhoon, ja just nyt hään oon tekemässä ommaa eksperimetti projektia. Sielä, niinku kielitieteilijä Roman Jakobson huomasi, oon täyellinen foneettinen vaphaus. Kohta minun kläppi alkaa stryktyreeraahman sen kieltä meän sääntöjen mukhan. Sielä raossa täyellisen vaphauen jälkheen, mutta ennen ko hään oon alkanu tyytyä sen tulehvan äitinkiehleen, hään oleskellee muutoksen hiljasessa maisemassa.
Jakobson selittää, ette kläppi ko se joluttaa, tekkee melkein akrobaattisia ääniyhistelmiä, joitten sävyt ei ole olemassa milhään muula kielelä. Sitten kläppi hiljastuu ja ensimmäisen kielen oppiminen alkaa, hithaasti etelliset hillittömät foneemikonstelasuunit putoava poies kielen lihaksen muistista. Vähä pelossa ootan minun pojan hiljasuutta, kun hään pääsee perile vuorten välisheen suuhreen kielellisheen maahan. Vähä pelossa hain kans paikkaa esikoulu Norrskenethiin, joka tarjoaa kläpeile meänkielisen ja saamenkielisen ympäristhön, gentrifikaasuunin rajala: Södermalmissa. Meänkieli ei ole minun äitinkieli, eikä toinen eli kolmas kieli. Joten mitä mie antasin minun pojale, jos antasin hänele meänkielen? Joka tapauksessa olen varma, ette antasin hänele raon, meän välissä olevan aution tarkotettu liikkumisheen ja muutoksheen, jolla oon epäselvä päämäärä. Rako tulla tietoiseksi kielestä, rako ilman kielimyrskyä.
Johnny Isaksson • 2024-10-07 Johnny Isaksson oon torniolaaksolais/kvääni/lantalais-ruottalais kirjailia, taiteilija ja filmityöntekijä joka toimii Stockholmissa, ja kans aktyelli vierastoimittajana Provinssi aviisissa.
Vad gör man med ett språk som inte är ens modersmål, inte ens andra eller tredjespråk, men som varit med och format hela uppväxten? Läs Lyktans första text på och om meänkieli av Johnny Isaksson.
I de lappländska landskapen, mellan de glest spridda fjällen, långt ifrån älven, i mellanrummen som skiljer resmålen åt, finns enorma platta ytor. Som barn, på besök hos mommo och moffa, var dessa marker endast att betrakta, men inte att beträda. Att betrakta är förresten ett alltför starkt ord i sammanhanget, mest låter man blicken blåsa förbi de vidsträckta landskapen, som en vind knappt störande ett strå.
Vidderna banade vägen för min barndoms blick att nå till det trehövdade berget Kuormakka i fjärran, ett berg som blivit som ännu en av mina avlägsna släktingar i Lappland och Tornedalen. De lappländska ytorna tycks ha injicerats med en mystisk potens och har kommit att utgöra petriskål för exotiserande blickar, likt en öken, sirenskt vacker men ogästvänlig.
I dessa topografiska pauser ser jag väldiga transparenta berg av tid resa sig. I benen känner jag utmattningen från den vandring som skulle krävas för att korsa vidderna: tiden det skulle ta att tillkalla hjälp vid en olycka, tiden att tänka, tiden denna yta stått obebyggd (men inte obebodd!). Någonting med landskapets tystnad lovar att allt kommer att bli annorlunda. De bär på en atmosfär av rörelse och förändring på grund av deras mellanrumslighet: de är själva avståndet, de är farstun, portalen, ett hav av homogenitet att passera.
Den här egenskapen hos de öppna markerna, med sitt skenbart lugn, framkallar häftiga rörelser i mitt sinne som fäster sina vibrationer i kroppen. Ibland får jag samma förnimmelse vid upplevelsen av vissa arkitektoniska verk. På ett paradoxalt vis kan en konstruktion skapa mer rymd genom att avgränsa rummet. Med väggar, pelare, en plattsättning på marken eller som i de lappländska vidderna, med naturelement som en älv med dess rand av vide, ett lågt fjäll eller en lokalt prunkande dunge med tallar.
Först när rummet avgränsas blir jag varse detsamma, som skulle undgått mig i ett oändligt utsträckt kartesiskt plan. Först när jag begränsas av en vägg så fylls min kropp av rörelse och först när horisonten beslöjas vinner den mitt begär. Den febriga svindel som de lappländska vidderna orsakar mig beror kanske på att de över huvud taget tar slut, där vid foten av Kuormakka.
Jag tillhör den nationella minoritet som beroende på vem du frågar brukar benämnas tornedalingar, kväner eller lantalaiset. Det är kanske den minst kända nationella minoriteten och vår historia behandlas ofta parentetiskt – även av oss själva. Min egen relation till meänkielin är den sedvanliga: jag växte upp med språket som cirklar runt om mig, men det riktades aldrig mot mig. Jag har bara hört det talas av nära och kära och språket har därför kommit att i sig bli en när och kär. Jag förstår inte språket men det känns som hemma att höra det, som en del av atmosfären i vad jag betecknar som min uppväxt.
Som en konsekvens av min språkförlust – något jag snarare förvägrats än förlorat – har jag aldrig talat med min mormor och morfar på deras modersmål. De har varit på besök i mitt språk – på utbyte – och jag är rädd att de därför aldrig helt varit sig själva i de stunder som med tiden blivit mina barndomsminnen.
Mellanrummet som skiljer mig från mina morföräldrars språk sträcker sig genom min mor som behärskar språket delvis men ogärna talar det. Jag har aldrig ägt språket som jag förlorat vilket väsentligen sätter mig i samma position som vilken majoritetssvensk som helst. Precis som de lappländska vidderna får sin storhet tack vare att de tar slut vid ett berg – liksom den arkitektoniska rymden endast kan upplevas om den avbryts av väggar – upplever jag min förlust av språket endast genom att jag haft lyckan att möta det.
Foto: Skogsfrun, Creative commons 4.0 (beskuren)
De flesta har erfarenhet av att exempelvis umgås med vänner på engelska och av att även i de mest genuina och trevliga stunder vara fjättrad av andraspråkets förvanskande raster. På besök i ett språk genomträder man en personlighetstransformation som, hur än lite, roterar jaget något. Inget av andraspråkets ord bär hemmets doft.
Vistelsen i andraspråket förknippar jag med känslan av att förlora min egen historia; ett kapande av kopplingen till mitt tillblivande och förankringen till min personliga mytologi. På engelska blir jag som en tom klon och jag hör mig själv tala utifrån, som om min kropp vore en PEZ-automat fylld med fraser som mer är ting än ord. Andraspråket steriliserar mig och förgör mina symboler. Det blir till ett verktyg för kommunikation som samtidigt är bokbål och brytbröd. Hur känner jag egentligen mina morföräldrar?
Att jag skriver denna text på svenska, att jag inte behärskar meänkieli, är att betrakta som ett gestaltande av en lång historia av förgjorda symboler. Mina morföräldrars generation var en av de sista som utsattes för aktivt språkvåld utifrån genom de försvenskningsprocesser som staten och andra auktoriteter gjorde till sitt ambitiösa projekt under 1900-talets första hälft. Detta våld använde skam som främsta medel och dess effektivitet var så fulländad att nästkommande generation inte längre behövde påtryckas utifrån för att kuvas.
Mekanismen kan ses som en form av ikonoklasm eller bildstorm, när en kultur börjar radera sina religiösa, kulturella eller politiska symboler som inte längre önskas. I den tornedalska kontexten drabbade bildstormen särskilt språket, en språkstorm driven av individens egen skam och vilja att tvaga sig från sitt arv. Denna undermedvetna rörelse internaliserades i min mors generation. Så blev det statliga språkhygieniska projektet en autoimmun sjukdom i de tornedalska/kvänska/lantalaisiska kulturerna.
Vintern 2018 var min far med om en olycka som orsakade honom så svåra hjärnskador att han tappade språket i en afasi så grav att den medföljande kroppsliga förlamningen av hela hans högra sida framstår som en bagatell i sammanhanget. Blödningarna i hans hjärna hade berövat honom hans modersmål i ett förlopp som jag börjat se som en spegelbild av den tornedalska kulturens inre blödningar. Min far, liksom min mor, befinner sig i språkliga mellanrum. Han i afasin och hon i språkstormen. I dagsläget är han kvar där i mellanrummet, hans tillstånd i stort sett oförändrat, stötvis kommer några få olika ord ur honom, mest prevalent är ja-a, ah, och nejnejnejnejnej. Tyvärr roteras dessa ord till synes slumpmässigt och ibland kommer de siamesiskt.
Som mest frustrerande är stunderna när han faktiskt försöker säga några andra ord. Han kommer inte längre än till första stavelsen innan talorganen knyter sig. Han stannar upp förbannat och suckar åt sig själv innan han spottar ut den smula av ordet han fått på tungan. Läkare har inte gett oss något hopp om chans till förbättring. Min far är dömd till ett fysiskt och språkligt mellanrum, halva kroppen är förlamad och halva språkapparaten därtill. Vi anhöriga möter på något märkligt vis samma öde när vi hälsar på honom, varför det tynger mig enormt att göra dessa besök. Trots att jag inte förlorat talförmågan kunde det lika gärna varit fallet i mötet med min far, mina ord spelar ingen som helst roll inför honom.
Vi kommunicerar med tonfall, ansiktsuttryck och gester istället. Jag kan säga vad som helst med en busig min så förstår pappa att spegla känsloläget utan att ta till sig något semantiskt stoff. I detta mellanrum uppstår alltså trots allt ett sätt att kommunicera, men det är präglat av de där häftiga inre rörelserna som de lappländska vidderna orsakar mig. Min far är en språklig vägg inför vilken jag inser mitt språks svindlande volym. Känslan är besläktad med frustrationen, vilken jag förnimmer – och här är jag tämligen säker på att läsaren, vid särskild efterkänsla, håller med mig – som en vibration. Oförmågan att kommunicera med honom driver oss anhöriga att mer än någonsin bli varse språket och dess variationer. Mellanrummet föder rörelse. Osökt kastas mina tankar till den franske författaren Maurice Blanchot som beskriver författarens mellanrum:
Han liknar den enkelsidigt förlamade, som i en och samma åkomma finner både kravet att gå och förbud mot att gå. Han är ålagd att springa oupphörligt för att vid varje rörelse få bekräftat att han förlorat rörelseförmågan. Han är desto mer förlamad som hans lemmar lyder honom.
I skrivande stund har min sju månader gamla son börjat upptäcka att han kan sammanföra högljudda fonem och abrasiva ljud till kompositioner. Det ser ut att roa honom enormt när ljudvågorna ruskar om hela hans lilla kropp. Min lille son är på väg in i ett mellanrum mellan språken, just nu skapar han sitt eget experimentella projekt. Där råder, som lingvisten Roman Jakobson la märke till, fullständig fonetisk frihet. Snart kommer mitt barn att börja strukturera sitt språk efter våra regler.
Där i mellanrummet, efter den totala friheten men innan han börjat foga sig till sitt blivande modersmål, kommer han att vistas i ett tyst landskap av förändring. Jakobson beskriver hur barnet i det jollrande stadiet skapar närmast akrobatiska kombinationer av ljud vars sammansättning inte existerar i några andra språk. Sedan tystnar barnet och inlärningen av det första språket tar vid, sakta faller de tidiga hämningslösa fonemkonstellationerna ur tungans muskelminne.
Det är med viss rädsla jag inväntar min sons tystnad när han träder in på den stora språkliga marken mellan fjällen. Det är även med viss rädsla som jag ansökt om plats hos förskolan Norrskenet som ger barnen en miljö med meänkieli och samiska språk, på gentrifieringens krön: Södermalm. Meänkielin är ju inte mitt modersmål, inte heller mitt andra- eller tredjespråk. Så vad är det jag skulle ge min son om jag ger honom meänkielin? Jag är i alla fall säker på att jag skulle ge honom ett mellanrum, en vidd mellan oss ämnad för rörelse och förändring med oklart mål. Ett mellanrum att bli varse språket i, ett mellanrum utan språkstorm.
Johnny Isaksson • 2024-10-07 Johnny Isaksson är en tornedalsk/kvänsk/lantalaisisk-svensk författare, konstnär och filmarbetare, även aktuell som gästredaktör för tidskriften Provins.
Ghirmay Yohannes • 2024-10-03
Den 23 september var det 23 år sedan Dawit Isaak och andra journalister på privata tidningar greps av regimen i Eritrea. Men steget till diktatur var inte omedelbart. Ghirmay Yohannes skriver om de osäkra åren i Eritrea efter millennieskiftet.
Läs mer →
Monica Mazzitelli • 2024-09-18
Lyktans Monica Mazzitelli har träffat den italienska författaren Nicola Lagioia för att diskutera hans senaste roman, som bygger på en verklig händelse, men som också visar sig ha mörka, personliga bottnar.
Läs mer →
Ahmad Azzam • 2024-09-11
En kväll i Göteborg blir till ett porträtt av den stad som tog emot honom, när den tidigare fristadsförfattaren Ahmad Azzam gör debut i Lyktan på arabiska och svenska.
Läs mer →
