እንተዝሰምዓንስ እንታይ’ስከ ነይሩዎ

ሚሊታር ኢ ጋሽ-ባርካ ኢ ኤርትራ። ቢልድ፡ ዳዊት ኣሕፈሮም ገንዘቡ/ሻተርስቶክ

ድሕሪ ናጽነት ንሓጺር እዋን ደሞክራስያዊ ዕምበባ፡ ኤርትራ ናብ ምልኪ ገጻ ተጠውያ። ግርማይ ዮውሃንስ ብዛዕባ ጋዜጣታት ክዕጸዋ ኣብ ዝተገደዳሉ እዋንን ጋዜጠኛታት ምስተኣስሩን ብዛዕባ ምስ ሓዉ ዝተበሃሃሎን ይነግረና ኣሎ።

ዕለት 18 መስከረም 2001 ኣብ ልዕሊ መንግስቲ ቅሬታኦም ዘቕረቡ ላዕለዎት ሓለፍትን ኣባላት ባይቶን ክእሰሩ ከለዉን፡ ጋዜጣታት ብሕቲ ተዓጽየን ጋዜጠኛታተን ክህደኑ ከለዉን ፍስሃ (ጀሽዋ) ብዑደት ስራሕ ናብ ጋሽ-ባርካ ገይሹ ብምንባሩ ብመጠኑ ርግኣት ፈጢሩለይ ነበረ። ክነዖ ሓግዩ ዝኸረመ ፖለቲካ ሃገርና፡ ብዙሕ ነገራት ክለኻኽም ምዃኑ ርዱእ ገይረዮ ነበርኩ። እቲ ብኽልተኦም ጕጅለታት፡ ማለት ብሸነኽ ኣብ ስልጣን ዝነበረ መንግስትን ብጕጅለ 15 ዝፍለጡ ኣብ ልዕሊ እቲ መንግስቲ ሕቶ ዘቕረቡ ሰበ-ስልጣንን ዝተበገሰ ፖለቲካዊ ሃዋሁው መዛዘሚኡ ከምዘይጽብቕ ብኣተኵሮ ንዝተኸታተሎ ሰብ ርዱእ ነበረ። ናህሪ ናይቲ ጕዳይ ተዓዚብካ ጥራሕ ብውሑዱ ሓደኡ ጕጅለ ገለ ነገር ክገብር ሓደኡ ጕጅለ ድማ ገለ ነገር ክግበር ምዃኑ ንምግማቱ ዘጽግም ኣይነበረን። ”ተሰሓሒቦም፡ ተባኢሶም፡ ተፈላልዮም፡ ተገማሚዖም . . .” ዝብሉ ወረታት ኣብ ነፍሲ-ወከፍ ገዛ ስለ ዝበጽሑ ድማ ኣብ ህዝቢ ሓያል ስክፍታን ሻቕሎትን ተፈጢሩ ነበረ።

እዚ ኵነታት እዚ ስክፍታ ስለዝፈጠረለይ ድማ እየ ነፍሲ ወከፍ ምንቅስቓስ ጀሽዋ ብቐረባን ብደቂቕን ዝከታተሎ ዝነበርኩ። ኵነታት ምስተበላሸወ፡ ሰበ-ስልጣን 18 መስከረም ክእሰሩ ከለዉ ጋዜጠኛታት 23 መስከረም ተኣሲሮም። ጀሽዋ ካብ ጋሽ ባርካ ሰሉስ 25 መስከረም ተመሊሱ። ከም ሰብ መጠን በቲ ገይሹዎ ዝነበረ ኣቢሉ ናብ ጐረቤት ሃገር ክሰግር እምበር ናብ ኢድ ተጻባእቱ ክምለስ ድልየተይን ትጽቢተይን ስለ ዘይነበረ እኳ እንተተደናገረኒ ዝነበሮ ድርቅና ስለ ዝፈልጦ ግን ብዙሕ ኣይገረመንን።

ካብ መገሻ ምስ ተመልሰ ተራኺብና። ዋላሓንቲ ናይ ምርባሽን ናይ ምስካፍን ምልክት ኣይርኣኹሉን። ከም ቀደሙ ርግእ ኢሉ እኳ ድኣ ምስ ርእሰ ምትእምማኑ ዝነበረ ኰይኑ ይስምዓኒ። ብየማነ ጸጋሙ ግን ዝርብሹን ዝተረበሹን ዘረባታት ይመጽኡዎ ነበሩ። ሰብ’ዩ ከክንድኡ ተረቢሹሉ’ምበር ንሱስ ዘንዓረሉ ይመስል ኣይነበረን። ከርእዮ ወይ ከንጸባርቖ ዘይደለዮ ውሽጣዊ ሕርቃን ግን ነይሩዎ። ንሱ ኣብ መገሻ ከሎ እንዳ ጸጥታ ናብ ገዛ መጺኦሞ ከም ዝነበሩ ብሰበይቱ ምስተነግሮ ናብ ኦፊሶም ከይዱ እንታይ ደልዮምን ስለምንታይን ናብ ገዛኡ ከም ዝመጽኡ ሓቲቱዎም። ”ደሓን ጀሽዋ ገዛኻ ኪድ እንተደሊናካ ባዕልና ክንመጽኣካ ኢና” ዝብል መልሲ እዮም መሊሶምሉ። ምስ ዝምልከቶም ሰባት ድማ ”ስለ ምንታይ እዩ እዚ ዅሉ ማእሰርቲ?” ብዝብል ኣርእስቲ ብዙሕ ተዘራሪቡ ናብ ገዛኡ ተመሊሱ። ገና ኸኣ ኣብ ሕርቃን ነበረ።

ቊሩብ ግዜ ተረኺቡ ግን ብሕት ኢልና ክንዘራረብ ጀሚርና። ብምንታይ ጀሚረ እንታይ ከምዝብል ስለዝተደናገረኒ ቃላተይ ጥርኑፋት ኣይነበሩን። ካብ ቃላተይ ንላዕሊ ድማ ትንፋሰይ ይዛይድ ነበረ።

”እዚ ዅሉ ከጋጥም ዝቐነየ ማእሰርቲ ሰበ ስልጣንን ጋዜጠኛታትን ኣይሰማዕካዮን ዲኻ?” . . . እናተደናገርኩን እናተገረምኩን ሓቲተዮ። ዋላሓንቲ ምልክት ከርእየኒ ኣይደለየን። ስክፍታይ ገና ኸሎ ካብ ኣተነፋፍሳይ ኣንቢቡዎን ተረዲኡዎን ነበረ።

”ሰሚዐዮ’ባ” ተዛንዩ እዩ መሊሱለይ።

”ኣበይ ኴንካ ሰሚዕካዮ፡ ኣብዚ ምስ መጻእካ?” እናተደናገርኩ ጠመትኩዎ። ኣብ’ዚ ምስ መጽአ ክኸውን ኣለዎ’ምበር ሰሚዑዎ ናብ’ዚ ክመጽእ ኣይክእልን’ዩ ዝብል ስምዒት ሓዘኒ።
”ኣብ መገሻ ከለኹ’ምበር”

”እሞ ሰብ ካብ’ዚ ናብ’ቲ ዝነበርካዮ ወሰናስን ይኸይድ ብእኡ ገይሩ ንኽሃድም ንስኻን ድማ ናብ’ዚ ምምላስካ ምስ ድርቅና ዶ ኣይቊጸርን . . . ” ብዙሕ ካብ ዘይምድፋሩ ዝተላዕለ እናተሰከፍኩ’የ ደጊመ ሓቲተዮ።

”ሓሳብካ ተረዲአዮ ኣለኹ። ግን ኔው በሎ ኣይትድገሞ። እንታይ ስለ ዝገበርኩ እየ ክሃድም? ናበይ እየኸ ክሃድም? ጸገም እኮ የሎን። ብፍላይ ጋዜጠኛታት ሕጂ ክፈትሑዎም እዮም። ንግዜኡ ኵነታት ንምርግጋእ’ዮም ሒዘሞም ዘለዉ። እንታይዶ ጌርና ኢና? መንግስቲ ባዕሉ ዘውጸኦን ዝኣወጆን ሕጊ ናጻ ፕረስ ተጠቒምና ኢና ስራሕና ሰሪሕና። ስለዚ ጸገም የሎን።” ክብል’ዩ ብርግኣትን ብርእሰ ምትእምማንን መሊሱለይ።

መብዛሕትኡ ግዜ ከም ንዕዘቦ እንተዀይኑ ኣብ ስልጣን ዘሎ ኣካል እዩ ተኣማንን ኣድማዕን ካብ ዝብል ሓሳብ ተበጊሰ፡ ”ነዘን ጋዜጣታት እዞም ንመንግስቲ ዝተቓወሙዎ ሓለፍቲ እዮም ክጥቀሙለን ጸኒሖም እሞ ነዚ ከም መመኽነይታ ተጠቒሞም ገለ ሰበብ ምሂዞም ተሰከምቲ ኣደራዕ ከይገብሩኹም . . .?” ናይ ስክፍታ ዘረባይ ኣየወደኣንን።

”እቲ ኣብ ስልጣን ዘሎ መንግስትን ኣካላቱን ነዘን ናይ ብሕቲ ጋዜጣታት ክጥቀሙለን ኣይደለዩን እምበር ንዅላቶም ከገልግላ ድሉዋት ኢና ኔርና። ፈቲንና ’ውን ኔርና – ስለዘይደለዩ ግን ኣይኰነልናን። ምድላይን ዘይምድላይን ድማ ንዐኦም እዩ ዝምልከት” ብምባል ቍርጺ መልሲ ሃበኒ።

ኣነ ፈጺመ ኣይተሓጎስኩን። ኪንዮ እዚ ግን ክቕጽል ኣይከኣልኩን። ምስጢር ተሓቢኡዎ ከይከውን እየ ሰጊአ ነይረ። ሰኣን ሓበሬታ ኣብ ጸገም ዝወደቐ ኩይኑ ተሰሚዑኒ እየ ልዕሊ ዓቐን ሓዚነ። እናፈለጠን እናተረደኦን ከም ዝተመልሰ ምስ ፈለጥኩ ግን ከየርመመኒ ኣይተረፈን። ’ሰብ ካብ ኢዶም ይሃድም፡ ንሱ ድማ ናብ ኢዶም መጺኡ!’ ኢለ ኣዝየ እየ ሓዚነን ጕህየን። ናብ ኦፊሶም ከይዱ ድማ ”ማእሰርቲ እንታይ ኣምጸኦ? ብፍላይ ጋዜጠኛታት ስለምንታይ ተኣሲሮም? ክንሰርሖ ዝጸናሕና ስራሕ ሞያዊ ስራሕና ደይኰነን እዩ? . . . ” እናበለን ”እንታይ ደሊኹም ገዛይ መጺእኩም? እንታይ እዩ እቲ ጸገም?” ኢሉ ከዘራርቦም ምስ ከደን ኣዝዩ እዩ ኣስደሚሙኒ።

”ሕሰብ እሞ ንማኸር። ’ኦሮማይ!’ ዝብል ሓሳብ ክሕዘካ የብሉን። ካብ ዓይኖም ክኣልየካን ካብ ሃገር ከውጽኣካን ከምዝኽእል እመነኒ!” በልኩዎ ብምትእምማን – ንዅሉ ዝመጽእ ጕዳይ ክገጥሞ ድሉው ነበርኩ።

”ዋእ ዋእ! ዋላሓንቲ ስለ ዘይገበርና እየ’ኮ ዘይሃደምኩ። ዝገበርኩዎ እንተ ዝህሉ ኣብታ ዶብ እየ ነይረ። ዘህድም ምኽንያት ግን የብለይን” ዝብሉ ቃላት እዩ ደጋጊሙለይ። ክንረዳዳእ ከም ዘይንኽእል ኣብ መደምደምታ በጺሐ። ክቐስን ስለ ዘይከኣልኩ ግን ኣዝየ ተረቢሸ። ኪንዮ እዝን ካብዚ ንላዕልን እሞ ድማ ምስዚ ዅሉ ድርቅና፡ እንታይ ክብል ከም ዘለኒ ሓርበተንን ምርዳእ ኣበየንን። ስምዒተይ ዓብዒበ ብምሓዝ ድማ፡ ”እንተዝሰምዓንስ እንታይ’ስከ ኣለዎ!” በልኩ።

ኣብ ሳልስቱ፡ መስከረም 27 ብጊሓቱ ካብ ገዛ ምስ ወሰዱዎ ብቐሊሉ ከም ዘይገድፉዎ ርዱእ ገበርኩዎ። ምኽንያቱ ብዛዕባ ናይ ሜዳ ገድሊ ህይወቱ ብዙሕ ዕላላት ነይሩኒ። ኣብ ጠመተ ከም ዝነበረ ይዕለለኒ ነይሩ እዩ። ሕጂ ግን መመኽነይታ ስለ ዝረኸቡ ከም ዘይገድፉዎ ይውስኹለይ ነበሩ ገለኦም ፈለጥቲ ምስጢር።

ብፍላይ ግን ጒዳይ ናይ’ቶም እሱራት ብቐዳምነት ኣብ ኢድ ናይዝጊ ክፍሉ ከም ዝነበረ ምስ ፈለጥኩ ብኽቱር ሕርቃን ቶግ እብል ነበርኩ። ምኽንያቱ ምስ ናይዝጊ ክፍሉ ዝነበሮ ኣዝዩ ግናይ ዝምድና እፈልጦ እየ። ሓደ ካብ’ቲ ብዙሕ ድማ ናይዝጊ ንሓደ መንእሰይ ኣብ ማእከል ጐልጐል እናጸፍዐ ክቕጥቅጦ ርእዩዎ ብሕርቃን ናብኡ ብምቕራብ፡

”እንታይ ትገብር ኣለኻ ’ታ?! ስቒልካ ዲኻ ጎበዝ እንዳማትካ ኣብ ማእከል ጐልጐል ትሃርም! ጥዑይ ዲኻ! … ባዕልኻ ፍለጥ፡ እንታይ ገደሰካ! ባዕልኻ’ባ ፍለጥ!. . .” እናበለት ነገር ከይዳ ሰማይ ዓሪጋ ናብ ዲቕ ዝበለ ህውከት ተቐይራ። እታ ጕዳይ ድማ ብምፍኽኻር ተወዲኣ።

ምስ ዶክተር ጣንጡ (ንግዜኡ ሳጓኣ እየ ዝዝክሮ) (ሰይቲ ኣምባሳደር ተስፋንኪአል ገራህቱ) ብዛዕባ ዓቕሚ ንዘይብሎም ብስም ተጋደልቲ ኣመኽኒኻ ካብ ባዶ እናተበገስካ ናይ ነርስነትን ካልእን ሞያ ምሃብን፡ ነቶም ኣብ ትሕቲ ደርጊ ተረጊጾም ዝነበሩ ኣብ ትሑት ደረጃ ነዊሕ ዝገበሩ ሓካይም እናሰገርካ ዝግበሩ ዝነበሩ ኣድልዎታት ከም ዘየኺዱን ኩሉ ዜጋ ብማዕረ ክረአ ከም ዝግበኦን ብትሪ ምስ ወቐሶም፡ ”ወይለይ ኣንጻር ተጋደልቲ ዝመርገጺኡ ተጋዳላይ መጺኡና!” ዝብል ሓሳብ ዘሎዎ ዘረባታት ኣስዒባስ ኣብ ሓያል ምስሕሓባት ኣትዮም። ምኒስተር ጥዕና ሳልሕ መኪ’ውን ኣብ ኣኼባታት ክዛረበሉ ጀሚሩ። እዝን ካልእን ኣርእስቲ ዝፈጥሩ ጒዳያትን ስለ ዝነበሩ ኵነታት ናበይ ገጹ ከም ዘብል ገና ከሎ ተረዲኡኒ ነበረ።

ኣብ ቀዳማይ መደበር ፖሊስ ኣብ ዝነበረሉ ግዜን ኣብ እምባትካላን ሓያል ምንጽርጻርን ቍጠዐን የርኢ ነበረ። ”ንዕመጽ ኣለና!” ዝብል ሓያል ሓሳብ ዝፈጠሮ ሓያል ነድሪ ስለዝሓዞ ምስ ብዓል ወዲ ካሳን ስምኦንን ዝኣመሰሉ ዝምልከቶም ሓለፍቲ ጸጥታን ሃገራዊ ድሕነትን ክዘራረብ ከም ዝደሊ ብትሪ ገሊጹ። ነዚ ድማ ከም ረብሻ ቈጺሮም ከም ሳዕቤኑ ገለ ስጒምቲ ክወስዱ ከም ዝኽእሉ ክግምት ጀሚረ። ሞቱ እንተ ሰሚዐ ድማ ’ቀቲለሞ ጥራይ እዩ ክኸውን ዝኽእል’ ኣብ ዝብል መደምደምታ በጺሐ ብኣንክሮ ክከታተል ጀመርኩ።
ክሳዕ ሕጅን ብቐጻልን ድማ፡ ከም ተረፍ ሕርቃነይ፡ ”እንተዝሰምዓንስ እንታይ’ስከ ነይሩዎ!” ዝብል ሓሳብ አሰላስል።

ግርማይ ዮውሃንስ • 2024-02-07
ግርማይ ዮውሃንስ ኤርትራዊ ጋዜጠኛ፡ ገጣሚ፡ ደራስን ፊልመኛን እዩ።


ሊክታን ኣብ መንጎ ቋንቋታት ዝግበር ርክብ ፍሉይ ተገዳስነት ዘለዋ ብዙሕነት ቋንቋታት እትገልጽ ባህላዊት መጽሔት እያ። "ስነ-ጥበብ ንኹሉ" ዝብል መሰረት ብምግባር፡ ብዛዕባ ስነ-ጥበብ፡ ባህልን ብዙሕነት ቋንቋታትን ንጽሕፍ። ብፖለቲካውን ሃይማኖታውን መዳይ ዘይተኣሳሰሩን ንክፍሊ ምልላይ ስነ-ጥበብ(Konstfrämjandet Västmanland) ቨስትማንላንድ(Västmanland) ከም ዋና ጌርና ብዘይሻራነት ንዓዪይን ኢና። ርኸቡና

Tänk om han hade lyssnat

Militär i Gash-Barka i Eritrea. Bild: Dawit Ahferom Genzebu/Shutterstock

Efter en kort demokratisk blomstring efter självständigheten gick Eritrea mot diktatur. Ghirmay Yohannes skriver om när tidningarna tvingades stänga, journalister fängslades och om hur han försökte varna sin bror.

Den 18 september 2001, när höga tjänstemän och parlamentsledamöter som hade klagat på regeringen greps, privata tidningar stängdes och deras journalister greps, hade Fisseha (Joshua) rest till Gash-Barka i västra Eritrea på en arbetsresa. Jag hade gjort klart för honom att politiken i vårt land, som hade varit dålig från början, skulle förstöra många saker. Det var uppenbart för alla som var uppmärksamma att den politiska atmosfären som skapats av båda grupperna, den styrande regeringen så väl som gruppen kring de 15 regionala ledarna, inte skulle sluta väl. Bara genom att se på hur snabbt utvecklingen gick var det inte svårt att föreställa sig att åtminstone en grupp skulle företa sig något och att det skulle drabba den andra.

”De har bråkat, de har blivit splittrade” det blev stor oro bland folk när ryktena nådde varje hus. Jag var bekymrad över situationen och följde Joshuas varje rörelse noggrant. När situationen förvärrades greps tjänstemän 18 september och journalister den september. Joshua kom tillbaka från Gash-Barka tisdagen 25 september. Som människa blev jag förvirrad och orolig, jag förväntade mig att han skulle ta sig över till ett grannland, inte återvända till sina fiender. Men jag blev inte alltför förvånad eftersom jag kände till hans envishet.

Vi träffades när han kom tillbaka från resan. Jag såg inga tecken på oro. Jag tror att han var lika lugn och till och med självsäker som alltid. Men störningsmoment och oroväckande ord kom till honom från höger och vänster. Folk blev upprörda över det, men han verkade inte bry sig. Men han hade en inre ilska som han inte ville visa eller låta speglas. När han fick veta av sin fru att säkerhetsvakterna hade kommit till hans hus medan han var på resa gick han till deras kontor och frågade dem vad de ville och varför de hade kommit hem till honom. ”Ja, Joshua, gå hem och om vi vill ta dig så kommer vi själva till dig”, svarade de. Han frågade de berörda personerna, ”Varför alla dessa arresteringar?”. Han pratade mycket och gick hem. Han var fortfarande rasande.

Vi fick lite tid över och började prata privat med varandra. Mina ord var inte sammanhängande för jag var förvirrad över hur jag skulle börja. Och jag andades tungt, mer av mina ord än av sorg.

– Har du inte hört talas om alla arresteringar av tjänstemän och journalister, frågade jag honom, förvirrad och förvånad? Han ville inte ge mig några tecken. Han hade läst och förstått min oro från mina andetag redan från början.

– Jag hörde det, svarade han avslappnat.

– Var hörde du det, när du kom hit? Jag såg förvirrat på honom. Jag fick en känsla av att han måste ha hört talas om det när han kom hit. Om han hade hört talas om det innan han kom hit skulle han inte ha kommit tillbaka.

– Jag hörde det när jag var där

– Så folk åker härifrån till där du har varit, för att fly över gränsen. Vad ska vi tänka om att du kommer tillbaka hit därifrån frågade jag igen, orolig.

– Jag förstår din poäng. Men säg mig, och upprepa det inte. Vad har jag gjort för att fly? Varför? Vart ska jag fly? Det är inget problem. Särskilt journalister kommer de att släppa. De håller dem för att stabilisera situationen för tillfället. Vad har vi gjort? Vi använde de fria presslagarna som regeringen själv antog och utfärdade. Så det är inget problem, svarade han lugnt och självsäkert.
Utifrån tanken att på den maktapparaten är förutsägbar och effektiv fortsatte jag:

– Dessa tidningar har använts av tjänstemännen som motsatte sig regeringen. Så regeringen kommer att använda det som en anledning för att hitta på någon ursäkt för att göra er till dem som skapar problem i landet…

Innan jag hann avsluta min oroliga utläggning avbröt han:

– Den styrande regeringen och dess organ ville inte använda de privata tidningarna, men vi var redo att tjäna dem på samma sätt. Vi försökte – men vi kunde inte eftersom de inte ville. Det är upp till dem om de vill det eller inte.

Jag var inte alls glad. Men jag kunde inte gå längre. Jag var rädd att han hade en hemlighet. Jag hade trott att hans problem var brist på information, och jag blev överväldigad. Men när jag fick reda på att han hade återvänt medvetet och i full förståelse av vad det innebar blev jag chockad. ”Människor flyr från dem, och han kom till dem!” Han gick till deras kontor och sa: ”Vad innebar gripandet? Varför greps just journalister? Har vi inte bara gjort vårt jobb?” och ”Vad kom du hem till mig för? Vad är problemet?”. Jag blev väldigt förvånad över att han gick för att prata med dem.

– Tänk och låt oss rådgöra. Du ska inte känna dig uppgiven! Tro mig, jag kan få dig ur deras synhåll och ut ur landet! Jag sa det självsäkert – redo att möta vad som än skulle dyka upp.

– Nej! Jag rymde inte, för vi hade inte gjorde någonting. Om jag hade varit så, så var jag vid gränsen. Men jag har ingen anledning att fly.

Jag kom fram till att vi inte kunde kommunicera. Men jag blev väldigt upprörd och kunde inte lugna ner mig. Över allt detta, och ännu mer över denna envishet. Jag var förvirrad och kunde inte förstå vad jag skulle säga. Så jag höll mina känslor inom mig och tänkte ”Tänk om han kunde höra och accepterade det jag säger!”.

När de tog honom hemifrån på morgonen den 27 september förstod jag att de inte skulle släppa honom så lätt. För vi hade haft många samtal om hans liv på fältet. Jag fick veta att han höll utkik. Men nu tillade några av oraklen att de inte skulle släppa honom, de hade hittat en förevändning.

Särskilt rasande blev jag när jag fick veta att fångarnas fall i första hand var i händerna på Naizghi Kiflu. Jag kände till hans mycket dåliga förhållande till Naizghi Kiflu. En av de många anledningarna till det var att han hade sett Naizghi slå en ung man mitt i dalen och närmat sig honom argt.

– Vad gör du?! Varför slår du en främmande kille så här mitt i dalen? Är du frisk?

– Varför bryr du dig om det? Ta reda på det själv!

Saker och ting eskalerade och allt blev ett stor kaos. Fallet slutade i en tvist.

Med Dr Tantu (Hustrun till Eritreas före detta ambassadör i Storbritannien, jag kommer bara ihåg hennes smeknamn för tillfället) pratade han om att låta de fattiga bli sjuksköterskor och få andra yrken. Han kritiserade starkt diskrimineringen av dem som förtryckts när den etiopiska Derg-regimen styrde Eritrea, och sa att alla medborgare borde behandlas lika. När han kritiserade dem, sa Doktorn:

– Wow, vi har en fighter som är emot fighters!”

De hamnade i ett hett gräl, och även hälsoministern Saleh Meki började prata om det på möten. Det här, och ännu flera saker, fick mig att förstå vart situationen var på väg.

Han var arg under sin första tid på polisstationen och i Embatkala, så arg att han insisterade på att få prata med säkerhetstjänstemän som Wedi Kassa och Simon. ”Vi blir trampade!” sa han. Jag började föreställa mig att de kunde se det som en olägenhet och vidta åtgärder. När jag hör talas om hans död drar jag slutsatsen att de har dödat honom, jag kan inte acceptera att han dog av sjukdom.

Och än i dag och oavbrutet, som en rest av min vrede, ”tänk om han hade lyssnat på mig!” Jag tänker alltid den tanken.

Ghirmay Yohannes • 2024-02-07
Ghirmay Yohannes är journalist, poet, författare och filmskapare från Eritrea.