På Eritreas självständighetsdag påminner Ghirmay Yohannes om de ännu fängslade Fessehaye Joshua och Dawit Isaak och om det ödesdigra ögonblick då de tackade ja till en inbjudan.
Det är våren 1997. Bion Crochorosa surrar av rösterna från medlemmarna i ”Sewit Barns Musik- och teatergrupp”. Vissa av dem mumlar musik. Några av dem talar högt. Några av dem springer inne i biografen. Några av dem argumenterar med varandra. Biografen, deras arbetsplats, är livlig och viskningarna tillräckligt höga för att höras innan jag ens gått in. Gruppen förbereder sig för att resa och spela musik på ett regionmöte i Massawa.
Jag förberedde mig tidigt för följa med gruppen österut i landet, till Röda havets strand. Utanför i korridoren vände jag mig till Dawit. ”Allora Ghirmay, come andiamo?” han hälsade mig en gång till med sina vanliga italienska hälsningsord – ”Allora, come andiamo?”
Innan vi kunde avsluta utbytet av hälsningar, kom min bror Joshua till oss och frågade efter ytterligare hälsningar:
”Såg du Setit-tidningens inbjudan?”.
”Ja, jag såg det”, svarade Dawit lugnt.
”Vad tänker du om det? Det är en viktig inbjudan, eller hur?” fortsatte Joshua.
”Ja självklart! Det är bra!”, svarade Dawit lugnt igen. Samtalet handlade om en inbjudan från tidningen Setit om att bli medlemmar i redaktionen.
Dawit skrev just då en bok som heter ”Mussies och Mannas kärlek” och regisserade en stor pjäs som tidigare hette ”Ett lik med en orsak” men vars titel senare ändrades till ”Orsak”. Han gjorde en uppmärksammad radioberättelse kallad ”Trettiotusen birr” och skrev korta dikter med komiskt innehåll.
Även Joshua skrev och regisserade pjäser som ”Förväntning” och ”Kupans hemlighet” efter att ha återvänt från kampen, och även radio- och tidningsromanerna ”Process” och ”Mother Kirtash” hade gett honom ett gott rykte.
Joshua och Dawit accepterade helhjärtat inbjudan. De blev aktiva i tidningen och tjänade folket väl, det var deras förtjänst att tidningen blev störst. De hejade också fram mig under min yrkesresa. Men ibland var jag orolig. Under min nationella tjänstgöring hade jag tappat förtroendet för regeringen och många av tjänstemännen. Och när denna historiska händelse, jag menar gripandet, inträffade sa jag till mig själv ”Tänk om de bara inte accepterat inbjudan från tidningen!”. Och jag har sagt det många gånger sedan dess.
Jag önskar att de hade sagt att de inte ville. Tänk om de sagt nej. Vilken dålig dag när de tackade ja och gick med! Jag tänker alltid, och åter alltid. Varför? Jag tänker och försöker rätta till mitt misstag. Och ibland tänker jag att det är en dum idé att tänka så. För om de slutat med sitt arbete skulle de ha slutat att leva! Jag menar, om de hade slutat leta efter liv, om de slutat tjäna folket och landet … jag tänker och avbryter tanken.
Men det är inte ett brott eller en synd att använda sitt yrke i det offentligas tjänst. Jag hamnar i en ohälsosam förvirring och säger: ”Leder människan livet eller leder livet människan? Är det ödet eller valet som utgör den största delen av livet? Jag vänder mig bort från mina tankar, orolig att jag ska må sämre. Men återigen, De skulle ha missat inbjudan och ja! Tänk om de svarat Nej! Jag tänker och vill säga Ordet ”om” är fattiga personers tal! Jag minns ordspråket och släpper det. För ingen vet i förväg vad som kommer att hända imorgon. Jag understryker bara att var och en ska vara fri att göra det hen tycker är rätt. Ja! Visst! Att tjäna sitt folk på rätt sätt, genom sitt yrke, är därför en skyldighet. Ja! Visst!
Ghirmay Yohannes • 2024-05-24 Ghirmay Yohannes är journalist, poet, författare och filmskapare från Eritrea.
Ahmad Azzam • 2025-03-08
Efter Assads fall ser den syrisk-palestinska författaren Ahmad Azzam tillbaka på sitt land och 54 år av förtryck med viljans optimism och förnuftets pessimism.
Läs mer →
Simon Lindblom • 2025-02-25
Under sin uppväxt lär han sig att skämmas för alla sina språk, och saknar medel att bearbeta sina känslor. Som vuxen börjar Simon Lindblom minnas, och kan se sin uppväxt i ett större sammanhang.
Läs mer →
Rizah Sheqiri • 2025-02-07
I en debattartikel för Lyktan undrar poeten och läraren Rizah Sheqiri vem som, medvetet eller omedvetet, för samhället in i mörka tider genom att skära i utbildningen?
Läs mer →