Korpela risorge nella valle del Torne

Foto: SATU

All’interno di una vecchia scuola del Tornedalen, Markus Öhrn vuole riscoprire un capitolo della storia locale a tutt’oggi velato da una patina di vergogna. Silvia Colombo ha visitato l’Institutet di Vitsaniemi, dove ha parlato con lui del prossimo progetto Korpela land (La terra di Korpela)

Premessa. Prima di entrare nel vivo di qualsivoglia argomentazione, è necessario fornire ai lettori un contesto geografico di riferimento. Per non perdersi nelle terre del Grande Nord.
Vivo e scrivo da Luleå, il capoluogo regionale del Norrbotten, nel nord della Svezia, a ridosso del Circolo Polare Artico. A Luleå, dove il freddo è quasi più leggenda che realtà, la neve cade copiosa e le distanze sono considerevoli.
Oggi, ad esempio, ci spostiamo circa 150 Km a nord-est, oltre il Circolo Polare e nei pressi del confine che separa la Svezia dalla Finlandia, dove scorre il fiume Torne, che dà il nome alla valle circostante (Tornedalen). Prendiamo l’auto e andiamo verso una piccola località nel comune di Övertorneå che risponde al nome – o, meglio, ai nomi – di Risudden, in svedese, Vitsaniemi, in finlandese, e Vittaniemi, in meänkieli*. Giusto per dare una misura del plurilinguismo e multiculturalità dell’area.

A Risudden, in alcune stanze dell’edificio rosso che un tempo ospitava la scuola di quartiere (e che a tutt’oggi vanta un incredibile panorama), ha sede Institutet, “una compagnia svedese dedita al teatro e alle arti performative fondata a Malmö nel 2008 e attiva a Vitsaniemi a partire dal 2018”. La scelta ricade sul Tornedalen in modo non del tutto casuale, considerando che Markus Öhrn, attuale direttore creativo, proviene proprio da qui. Ma non è solo questo che lo ha spinto ad affrontare un lungo ‘viaggio di rientro’, dal sud al nord della Svezia. Risudden, con la sua natura e il suo silenzio, “è un posto che permette a me, a tutta la compagnia e agli artisti che ospitiamo di concentrarci e di pensare alla produzione dei nostri spettacoli in tutta tranquillità” – mi dice Markus durante il nostro incontro.
Si tratta dunque di un ‘ritorno alle origini’ di tipo geografico e sentimentale, ma anche lavorativo: è un riavvicinamento alla vita silenziosa, tranquilla e concentrata, e insieme un tentativo di riattivare un territorio in progressivo spopolamento. Cosa che Institutet fa attraverso un programma di spettacoli, produzioni e happening itineranti che ha il sapore di tradizioni lontane, del Medioevo europeo. Quando il teatro era nomade e, viaggiando da un luogo all’altro, si faceva portavoce del popolo e delle sue narrazioni, coinvolgendo il pubblico attraverso il racconto di storie perdute, dimenticate, o rimosse.

È proprio questo il filo rosso che lega alcuni dei progetti portati avanti da Institutet tra il 2019 e oggi: la raccolta e la divulgazione di voci e usanze del Tornedalen che, a loro volta, si fondono e sovrappongono a quelle provenienti da un ‘altrove’ più o meno prossimo. Il racconto, meglio se affogato nell’oblio del tempo o avvolto da una forma di mistero, viene riportato alla luce e riattualizzato in chiave artistica. Esso, così, non restituisce solo la memoria al riguardante, ma mette in luce anche le ‘ossessioni ricorrenti’ di chi si trova dietro le quinte. Ad esempio, oltre all’interesse per la musica metal, emerge anche una certa attenzione per ciò che viene solitamente considerato scabroso e immorale. Ed è proprio questo il gioco-forza di Institutet: trasformare il punto di vista soggettivo in un racconto che si apre alla collettività e confrontarsi e coinvolgere micro-realtà attraverso le arti. Presentare paradossi per ristabilire un nuovo ordine.


Foto: Federico Paganelli

In cantiere c’è un lavoro che vedrà la luce nel luglio 2021. Già a partire dal titolo, Korpela Land, si intuisce la fragile potenza di un progetto complesso, nato dalla collaborazione tra Institutet, l’associazione Konstfrämjandet, nella persona di Maria Ragnestam, e l’Università di Lund.
Definire che cosa sia stato Korpela e che cosa abbia rappresentato per alcune aree del Norrbotten è già di per sé complesso**. Korpela è una setta religiosa ricca di contraddizioni e di ambiguità che non sono ancora state del tutto chiarite. Korpelarörelsen, letteralmente “il movimento di Korpela”, deve il suo nome al predicatore finlandese Toivo Korpela, sebbene la sua figura non sia direttamente coinvolta nelle vicende accadute tra Kiruna, Karesuando e Pajala nel corso degli anni Trenta. Korpelarörelsen è un culto che mette radici in un contesto fertile, frust(r)ato da povertà, disoccupazione e spopolamento. Un’organizzazione gerarchica che segue i dettami di due profeti e di una profetessa, la quale preannuncerà la discesa di un’arca d’argento divina in grado di salvare gli eletti. È un gruppo di seguaci dedito a cerimonie che si collocano tra mito, realtà e isteria. Riti orgiastici, canti pregni di imprecazioni, coinvolgimento di minori e abuso di alcol sono alcuni degli episodi che vengono riportati sui giornali dell’epoca e descritti con toni più o meno esasperati. La verità è che forse Korpelarörelsen voleva essere un urlo alla libertà – come reazione al conservatorismo del Laestadianesimo –, uno schiaffo al puritanesimo che ha lasciato una traccia di indelebile vergogna su coloro che ne hanno preso parte.

A partire da tali premesse, Korpela Land vuole riavvicinarsi a un argomento che, ancora oggi, costituisce un silenzioso tabù per molti abitanti del Norrbotten. Come spiega Markus, “cercheremo di presentare Korpela non solo nei suoi aspetti più sensazionalistici, ma anche in quelli storico-religiosi”. Ad esempio, è importante considerare che per la prima volta una donna si avvicinava alla sfera sessuale senza scopi riproduttivi.
La contemporaneità viene filtrata attraverso la lente dell’arte contemporanea, grazie al coinvolgimento di un nutrito gruppo di artisti che approccerà il movimento, raccontandolo in modi diversi. “Vogliamo costruire un grande parco tematico dedicato a Korpela, sulla falsariga del ‘mondo di Astrid Lindgren’” – chiaramente, con tutt’altra intonazione e differenti propositi. Ci saranno un museo temporaneo con pop-up shop e gadget a tema, una band metal in tourné per il Norrbotten, e verrà messo in piedi un gruppo studio dal taglio più storico ed esclusivo.
L’idea, insomma, è quella di mettere in piedi una casa temporanea per ospitare una versione moderna di Korpelarörelsen, inserendolo in una sorta festival performativo e apparentemente senza regole che ha il sapore di Dadaismo e Nouveau Réalisme. Un luogo tra realtà e finzione che sa di arte, storia, verità e leggenda.
Con Istitutet, la cultura si mette al servizio della società e dell’interesse pubblico per rianimarne la vita comunitaria, anche in tempi difficili come quelli che stiamo vivendo.

Silvia Colombo • 2020-12-08
Silvia Colombo è una storica dell'arte, museologa e autrice che attualmente vive a Luleå. Si interessa di musei e ricerche interdisciplinari tra arte, politica e memoria.


Korpela återupplivas i Tornedalen

Foto: SATU

I en gammal skola i Tornedalen vill Markus Öhrn återskapa en skambelagd del av områdets historia. Silvia Colombo har besökt Institutet i Vitsaniemi och pratat om det kommande projektet Korpela land.

Innan man börjar behövs det en geografisk kontext så att man inte går vilse i den stora norden. Jag skriver och är bosatt i Luleå, där kylan nuförtiden är mer saga än sanning, men där det snöar kopiöst och avstånden är rejäla. Idag, till exempel, åker vi 15 mil åt nordost, över polcirkeln och till gränsen mellan Sverige och Finland: till dalen där Torne älv ringlar. Tornedalen. Vi kör till en by som ligger i Övertorneå kommun och som kallas Risudden på svenska, Vitsaniemi på finska och Vittaniemi på meänkieli. Bara så att ni får en uppfattning om områdets flerspråkighet.

I Risuddens Gamla skola – en typisk röd byggnad i trä med hisnande utsikt – finns Institutet, ”en svensk teater- och performancegrupp som startades 2008 i Malmö och som sedan 2018 bedriver sin verksamhet i Vitsaniemi i Tornedalen”. Det är inte en slump att Institutet etablerats just i dalen. Markus Öhrn, nuvarande konstnärlig ledare, kommer precis härifrån. Det var dock inte bara det som drev honom till en återkomst från södra Sverige.
Risudden, med sin natur och tystnad är ”det perfekta stället som låter mig, hela gruppen och konstnärerna som vi bjuder in bli fokuserade på våra produktioner” – säger Markus under vår träff. Det låter som en återkomst som är på en gång sentimental, geografisk och professionell, en försoning med ett lugnt och koncentrerat liv, men också ett försök att reaktivera en avbefolkad ort. Och det görs genom ett rikt program av föreställningar och nomadiska happenings som påminner om antika traditioner. Eller om när medeltida teatrar turnerade från en plats till en annan och återspeglade människor och deras historier, genom att dra in publiken i de lokala och förlorade, ibland bortglömda, traditionerna.

Den röda tråd som knyter ihop de projekt Institutet arrangerat de senaste åren är just Tornedalens röster och seder, som blandas så att de överlappar varandra men även närliggande kulturer och influenser. Berättelserna, allra helst övergivna och mystiska, tas fram igen och tolkas om utifrån ett konstnärligt perspektiv. De återlämnar minnen till allmänheten men avslöjar samtidigt arrangörernas djupa intresse för vissa ämnen, som heavy metal och ett stadigt fokus på allt som anses som syndigt och skabröst. Institutets styrka blir också det: att omvandla en personlig synpunkt till en offentlig skildring, att involvera micro-verkligheter med hjälp av konst. Att visa upp en paradox för att etablera en ny ordning.


Foto: Federico Paganelli

Nästa stora arrangemang är en samproduktion mellan Institutet, Konstfrämjandets verksamhetsledare Maria Ragnestam, och Lunds universitet som kommer att ha premiär i juli 2021. Redan utifrån titeln, Korpela Land, kan man ana den bräckliga kraften i ett komplext projekt.
”Det är inte helt enkelt att försöka beskriva Korpelarörelsen” – skrev författaren Jan-Erik Johansson för 20 år sedan*. Och det är inte enklare idag. Sekten var fylld av motsägelser och oklarheter som ännu inte är tydliggjorda. Namnet fick rörelsen efter den finska prästen Toivo Korpela, men han var själv inte ens inblandad i de händelser som ägde rum i Kiruna, Karesuando och Pajala under 1930-talet.
Korpelarörelsen var en kult som växte fram i en fruktsam kontext där fattigdom, arbetslöshet och avbefolkning grasserade. Rörelsen var hierarkisk och följde påbuden från två profeter och en profetissa som förutsåg den himmelska silverarkens landning. Den var också en grupp människor som var engagerade i ceremonier mitt emellan myt, verklighet och hysteri. Orgiastiska rituella, blasfemiska böner, alkoholmissbruk och omyndiga som deltog var bara några av de episoder som beskrevs i tidningarna, på ett mer eller mindre överdrivet vis.

Men kanske är sanningen att Korpelarörelsen ville vara en skrik för frihet, ett alternativ till Laestadianismen, en slag i ansiktet på puritanismen, som lämnade medlemmarna med en oförglömlig skam. Markus förklarar att Institutet ”försöker att se Korpela inte bara som en amoralisk sekt, utan också som en historisk-religiös rörelse.” Till exempel, menar han, är det viktigt att se att för första gången fick kvinnor närma sig den sexuella sfären utan att det skulle vara i fortplantningssyfte.

På denna grundval närmar sig projektet Korpela Land ett ämne som än idag är ett tyst tabu for många norrbottningar. Det gör man genom att blicka mot de historiska händelserna från ett samtidskonstperspektiv, med hjälp av en stor grupp konstnärer.
”Vi vill bygga en sort nöjespark dedikerad till Korpela, i stil med Astrid Lindgrens värld – men så klart med en annan intonation och och ett annat syfte.” Det ska också finnas ett tillfälligt museum med en tematisk pop-up shop, ett metal band som turnerar runt i Norrbotten och en exklusiv studiecirkel med Korpelas historiska händelser i fokus.
I korthet bygger idén på att bygga ett tillfälligt hus för en modern version av Korpelarörelsen, och arrangera en performativ festival, till synes utan regler, och som verkar någonstans mitt emellan Dadaism och Nouveau Réalisme. Ett ställe där verklighet och fiktion, konst och historia, sanning och saga äntligen kan blandas.
Med Institutet ställer sig kulturen i samhällets och det allmännas tjänst, genom att återuppväcka det lokala livet, även under de svåra tider som vi upplever just nu.

Silvia Colombo • 2020-12-08
Silvia Colombo är konsthistoriker, museolog och skribent bosatt i Luleå. Har ett särskilt intresse för tvärvetenskapliga forskning om konst, politik, musei- samt minnesstudier.