Många i interkulturella områden kan fem språk vilket ger dem fem parallella perspektiv. Zanyar Adami reflekterar kring att fylla hålrummen i svenskan och addera nyanser till de befintliga orden.
När jag talar kurdiska rotar jag i ordförråd djupt ner i hjärnan, till då språket klädde mina tidiga känslor. Detta ursprungliga är min starkaste och svagaste länk till existensen. Svag för att den tunnas ut med åren när avståndet i tid ökar. Jag är inte längre människan jag var i Kurdistan. Alla min celler har bytts ut fem gånger om sedan dess. Men essensen är fortfarande stark, själva tillblivelsen av mig och mitt språk är oförändrat.
Min språkutveckling har följt min hjärnas utveckling. Reptilhjärnan som styr kroppen och sinnena är ordlös. Lillhjärnan där känslorna sitter och som förmedlar sig genom bilder och metaforer är kurdisk. Storhjärnan där tankarna bor och uttrycker sig i ord, koncept och idéer är svensk.
Jag känner på kurdiska och tänker på svenska. Jag minns på kurdiska och spår framtiden på svenska. I drömmarna sammanblandas språken. Drömmens bildflöden, likt filmens, där vi snabbt kan klippa mellan tid och plats, är det närmaste jag kommer symbiosen mellan språken.
Att pendla mellan kurdiska och svenska påminner om att skifta mellan film och litteratur. När jag gör film skapar jag bilder med miljöer och karaktärer som tittarna avkodar till känslor och tankar. I litteraturen är gången tvärtom. Då skriver jag känslor, tankar, karaktärs- och miljöbeskrivningar som läsarna omvandlar till bilder. I litteraturen liksom i Sverige är orden fria. I film är orden underställda bilderna, inte helt olikt den kurdiska poesin där stora känslor trycks ihop i små bildsköna strofer.
Kurdiskans omåttlighet och svenskans måttfullhet står i bjärt kontrast till varandra. I ett land med yttrandefrihet där allt kan skrivas håller svensken igen i rädsla för att framstå som pretentiös eller sentimental. I Kurdistan där kurdiskan är förbjuden har kurdiska berättare försökt vråla bort sin munkavle. Det finns få kurdiska romaner på grund av förföljelserna men desto mer poesi. Dikter har deklamerats i slutna grupper, viskats från mun till mun, förmedlats från by till by. De har fyllt samma syfte som bluesen på de amerikanska slavplantagerna där budskap förklädda till sånger spreds. Eller kapoeiran på slavfälten i Brasilien där kampsport tränades kamouflerad till dans.
Min debutroman Glaspojken skildrar mina tio första levnadsår där de första fem åren utspelar sig i Kurdistan och de andra fem i Sverige. Jag frågade pojken inom mig vad han hade på hjärtat. Han talade kurdiska men jag skrev ner hans berättelse på svenska. Författaren i mig klev in som översättare, inte bara av minnen och förnimmelser till litteratur, utan också från kurdisk (kon)text till svensk. Stilen liknade inget annat jag skrivit. Jag hade oavsiktligt arrangerat ett äktenskap mellan kurdiskan och svenskan. Alla ord är svenska men boken är i själva verket skriven på kurdisk/svenska. En kurdisk organism iklädd en svensk språkdräkt.
Här i ligger flerspråkighetens expanderande effekt. I mötet mellan två språk uppstår ett tredje. En korridor mellan språken öppnas där ord, idiom och uttryck springer fram och tillbaka. I bland kolliderar språken och bråkar med varandra tills tesen och antitesen samsas till en syntes. I min roman befann jag mig i den korridoren och fångade upp allt som passerade. Skrivandet blev ett utbrytningsförsök från den svenska självcensuren och den politiska censuren av kurdiskan.
I pendlandet mellan språken framkommer ord som existerar i det ena men inte det andra. Exakt den specifika nyansen har aldrig uppfunnits eller benämnts. Exempelvis finns ingen motsvarighet till lagom på kurdiska (eller något annat språk). Just lagom återspeglar återhållsamheten som är så signifikant för det svenska kynnet. Kurdiskan däremot är långt ifrån lagom. Otaliga kärleksbetygelser används till vardags. Du är min själ, mitt hjärta, min lever, jag dör för dig, jag tar på mig all din smärta. Om en kurd blir ombedd att göra något blir svaret ofta ”på mina ögon” i den dubbla betydelsen att ditt önskemål är värd mer än mina ögon och jag ser inget annat än din önskan.
I översättningen finns alltid ett svinn som försvinner i tomrummet. Likt en vingklippt duva riskerar texten att inte nå himmelshöjder. Svinnet är mest påtagligt när jag talar kurdiska, för mina föräldrar är det tvärtom. Avancerade resonemang som de ballerinatrippar fram på kurdiska styltar de fram på svenska. De använder direktöversättningar som avfärdas som felaktiga, inte som en kurdisk kryddning av svenskan. De framstår som dumma och förblir därför hellre stumma i sammanhang där de inte tas på allvar.
I själva verket är de flerspråkiga svenskarna de största utvecklarna av svenskan. Kreativitet är att kunna hitta många användningsområden för samma sak och att kunna skapa något nytt av att sätta ihop två befintliga idéer. Flerspråkigheten är en konstant övning i dessa förmågor. Ett multipelt seende där allt ses ur olika vinklar samtidigt. Ju fler språk, desto fler vinklar. Många med mig i interkulturella områden kan fem språk vilket ger oss fem parallella perspektiv och mötet mellan var och en av språken ger en multiplicerande effekt. Vi befruktar svenskan genom att fylla hålrummen med nyord och addera fler nyanser till de befintliga orden.
Zanyar Adami • 2023-03-25 Zanyar Adami är författare, föreläsare och filmregissör.
Andres Lokko • 2025-03-28
Det första försöket att återknyta till Estland slutade med ett rejält fiasko. Men efter en omstart i London började Andres Lokko åter närma sig sitt modersmål och sina föräldrars hemland.
Läs mer →
Loretto Villalobos • 2025-03-21
För första gången någonsin spelas en pjäs av den spanske dramatikern Juan Mayorga på en svensk scen. Loretto Villalobos träffade honom för ett samtal om pjäsen och om teaterns politiska potential.
Läs mer →
Ahmad Azzam • 2025-03-08
Efter Assads fall ser den syrisk-palestinska författaren Ahmad Azzam tillbaka på sitt land och 54 år av förtryck med viljans optimism och förnuftets pessimism.
Läs mer →