回歸學生身分,因為多了機會肆無忌憚的嘗試不同類型的媒介,鄭婷婷坦言少了畫畫。相比過往走「oil on canvas」繪畫的穩陣路線,她更常用各種手到拿來的廢紙做實驗。在挪威的日子裡,她做多了一些自己一直想試,但未有時間做的東西,例如陶瓷、攝影和版畫等,像創作散步。因為在挪威剩下的日子不多了,鄭婷婷現在把重點放在自己比較有擅長而有更大潛力的媒介上,版畫是其中一樣。「畫畫本來已經好蠢——又怪,又間接,又隱晦⋯⋯但我覺得版畫比畫畫更蠢(笑)。石版畫的技術本質很擅長模仿手繪或鉛筆畫的感覺;例如我畫一個蘋果跟我印一張蘋果得到的成品根本一模一樣⋯⋯」那為什麼你還要繼續做版畫呢?「我覺得版畫最有趣之處在於,他會令你呈現蘋果的步驟變得慢而複雜。這個過程往往能讓我更細緻的去品嚐和觀察蘋果這個畫面,為我帶來新的啟發;亦好像把那些本來很即時的感覺拉長,所以我很喜歡版畫。」
▲ Tidigare verk av Cheng Ting Ting. ”Ingen talar” 2019, olja på kanvas.
Vi driver bort från hemmet i jakt på vidare landskap, för att söka friskt vatten och bördig jord för vår konst. Hongkong-konstnären Cheng Ting Ting återförenades med Lyktans Sui Lam i Norge dit hon flyttat, för ett samtal om livet och konsten i ensamhet.
Det har gått sex år sedan den senaste (och även första) gången jag träffade konstnären Cheng Ting Ting. Vi var fortfarande i Hongkong. Idag har vi varit i Skandinavien och Europa i mer än ett år.
Solljus sköljer över Ting Tings hem i Bergen, fullt av verk och experiment hon gjort under karantänen. Det påminner mig om de magiska timmarna när jag först besökte hennes studio i Fotan, i Honkong. Det var en Guldlock-upplevelse, att av misstag kliva in i konstnärens ombonade kreativa grotta.
Ting Ting ville bryta sig loss från år av oföränderligt liv i Hongkong genom att återvända till studierna. Jag var nyfiken på hur och varför hon begett sig till Norge året dessförinnan.
– Jag blev omedelbart assimilerad i Bergen, trots att jag inte ens hade slagit mig ner där än. Jag tror att deras lugn och systematiska livsstil hjälpte mig. Men efter att jag tillbringat en eller två månader här så började en märklig känsla att spira inom mig, säger Cheng Ting Ting.
Ting Ting började bli obekväm med just hur extremt lugn staden var. Allt var exakt som det skulle.
– Bergen är ett vattenglas, det finna inget som är för mycket eller för lite. Alla lever på en horisontell, symmetrisk axel. Det är inte spännande eller tråkigt. Jag kunde inte tro att en sådan nivå av lugn ens kunde existera.
Kraftiga penseldrag och en fluorescerande palett, där hennes unika men abstrakta detaljer samspelar, bidrar till styrkan i Ting Tings minnen och dagliga observationer från ett kvävande Hongkong. Hennes målningar förmedlar alltid en stark känsla av ensamhet, de fryser ett specifikt rastlöst ögonblick i ett lufttätt rum. Ibland påminner de mig om Edvard Munch.
Hon lämnade det politiskt instabila Hongkong, startade ett nytt liv i det avlägsna Bergen, vilket följdes av COVID-19-pandemin. Det är inte ett enkelt år för Ting Ting, men hennes inspirationskälla är fortfarande densamma.
– När jag reagerar på global instabilitet och på osäkerhet så gör jag det i allmänhet utanför konsten. I konsten fokuserar jag fortfarande på min omgivning och på saker som berör mig.
Tillbaka på campus tog Ting Ting en paus från måleriet och gav sig hän åt den kreativa friheten som konststuderande. Hon släppte sin vanliga olja-och-kanvas-attityd och började i stället att experimentera med material och tekniker som hon inte haft möjlighet att undersök hemma, som keramik, fotografi och tryck, och det har nu blivit hennes främsta tillgång och den mest lovande av alla de tekniker hon utforskat.
– Jag tänker alltid att teckning och måleri är lite löjligt… det är konstigt, indirekt och vagt. Men tryck kan vara ännu löjligare. (Ting Ting fnissar) Ta en litografi, till exempel, som visuellt inte skiljer sig på något vis från en teckning. Det ser 100 procent likadant ut när jag ritar eller trycker ett äpple.
Vad får dig att fortsätta att göra tryck i så fall?
– Det fascinerar mig hur arbetet med tryck saktar ner och komplicerar processen att avbilda ett äpple. Jag blir lycklig när jag får mer tid till att observera och förstå hur ett äpple är uppbyggt. Det är också en hänförande upplevelse av att kunna dra ut på ett ögonblick. Det var så jag förälskade mig i tryckkonsten.
Bortsett från tryck är skrift numera det medium Ting Ting uttrycker sig genom.
– Jag tog en kurs i kreativt skrivande och resultatet överraskade mig. Jag hade aldrig tänkt mig att ha en skrivande röst som uttrycksmedel. Jag lärde mig att uppskata och vara snäll mot mig själv. Det spelar ingen roll om jag skulle vilja bli en professionell skribent eller inte.
Stillheten i Bergen sveper ofta in henne i en förtrollning av tystnad och upphörda ögonblick, som gett upphov till oräkneliga tillfällen till impulsivt börja skriva. Sedan hon upptäckte skrivandet går hon aldrig ut utan sitt skrivblock.
– Jag skriver när jag är på en buss eller en spårvagn. Det är lätt att förlora ett ögonblick om man inte skriver ner det omedelbart. Det är väldigt likt att skissa, men jag kan dyka djupare ner i mitt hjärta genom skrivande.
Fruktan, oro så väl som desorientering på grund av pandemin har blivit till en damm som dämmer upp människors rastlöshet. Det är en tid för återblickar, för oss att röra oss försiktig mellan osäkerhetens strömvirvlar, utan att fråga efter destinationen. Kanske kan vi bara möta oss själva helt ärligt genom att förnimma landskap under det oändliga sökande som vår artistiska process utgör, som ett bevis för vår existens och för våra känslor.
Efterord
Det var i slutet av sommaren 2020 som vi möttes för den här intervjun och det var redan vinter när jag var klar med skrivandet. Nästa sommar är alldeles runt hörnet. Under de senaste månaderna har jag glidit runt mellan länder på grund av mina visumproblem. Och jag har hela tiden tänkt på Cheng Ting Tings metafor ”Bergen är ett vattenglas.” Vad för slags ström jag befinner mig i, på den här biten land, och vart jag flyter imorgon. Om vårt hem är ett vattenfalls slöja, undrar jag om vi någonsin kan flyta tillbaka hem.
Sui Lam • 2021-06-04 Sui Lam är en konstnär, grafisk designer och skribent från Hongkong. Hon är för närvarande baserad i London och reser regelbundet till Stockholm. Hennes arbete fokuserar på sociala frågor som identitet, jämställdhet, språk och kulturutbyten.
Joseph R. Kafuka • 2024-11-13
I fler än 64 länder i världen, varav de flesta i Afrika och Mellanöstern är homosexualitet kriminaliserat, och de senaste åren har förföljelsen ökat. I en essä diskuterar Joseph Kafuka situationen för Afrikas HBTQ-community och hur en väg mot ett vidare erkännande skulle kunna se ut.
Läs mer →
Johnny Isaksson • 2024-10-07
Vad gör man med ett språk som inte är ens modersmål, inte ens andra eller tredjespråk, men som varit med och format hela uppväxten? Läs Lyktans första text på och om meänkieli av Johnny Isaksson.
Läs mer →
Ghirmay Yohannes • 2024-10-03
Den 23 september var det 23 år sedan Dawit Isaak och andra journalister på privata tidningar greps av regimen i Eritrea. Men steget till diktatur var inte omedelbart. Ghirmay Yohannes skriver om de osäkra åren i Eritrea efter millennieskiftet.
Läs mer →