بعد سقوط الأسد، ينظر الكاتب السوري الفلسطيني أحمد عزام إلى بلاده بعد 54 عاماً من القمع بتفاؤل الإرادة وتشاؤم العقل.
هل يوجد تعبير عن الكراهية أكثر وضوحاً من التعذيب؟ وهل يوجد أسلوب أكثر فعالية لترسيخ الخوف والذعر أكثر من التعذيب؟ وهل هناك وسيلة لجعل الناس يفكرون بطريقة محددة سوى التعذيب؟
لقد استطاعت دولة البعث الأسدية أن تخلق ما يسميه عالم الاجتماع الالماني ”إريك فروم” ”ضمير السلطة” داخل المجتمع السوري، هذا الضمير الذي يتفاعل مع كل ما هو استغلالي وخانع وذو نوازع عدوانية وانهزامية داخل الانسان؛ ولقد وظفت الدولة لخدمة هذا الضمير التلسطي مئات السجون والأفرع الأمنية والآلاف من المخبرين لكتابة التقارير الأمنية بحق أي أحد ممن يُتصور أنه ارتكب فعلاً لا يناسب الطريقة الشمولية التي حددتها الدولة للتفكير.وعلى سبيل المثال لا الحصر، كان مجرد قيام مجموعة مدنيّة ما بعمل تطوعي لتنظيف شارع في مدينة، يعادل ما هو أكثر من جريمة إتجار بالمخدرات بنظر السلطة الحاكمة، وسيَلقى أصحاب هذه المبادرة عقوبات تصل إلى حد الاختفاء القسري لمن خطط ونفذ هذه الجريمة الخطيرة ”تنظيف شارع”.
وعلى مستوى الدولة، سيطر حكم البعث على سورية لمدة استمرت أربعة وخمسين عاماً استطاع خلالها أن ينشئ دولتين لا دولة واحدة: الأولى ظاهرة معترف بها دولياً ووصلت إلى الحد الذي تمكنت به من لعب دور إقليمي في العديد من ملفات الشرق الأوسط. أما الدولة الثانية فمخفية وسرية ومافياوية نواتها السجون والمئات من الأفرع الأمنية التي تنتشر في البلاد طولاً وعرضاً وهي تمتهن التعذيب الذي بلغ ذروته مع انطلاق الثورة السورية في عام 2011. وعلى مدى ثلاثة عشر عاماً من الثورة السورية لم يتوانى النظام عن استخدام أبشع الوسائل لقمع المتظاهرين ضده، وقد توج عدوانه على الشعب باستخدام السلاح الكيماوي والبراميل المتفجرة التي راح ضحيتها مئات الآلاف وجلهم كانوا من الأطفال، ناهيك عن تدمير الحواضر السورية. وأنه لمن الصعب تصور ما هو أكثر بشاعة في أن كل هذه الجرائم كانت تجري في القرن الواحد والعشرين بينما لم يحرك العالم أمامها ساكناً، حتى أن العديد من المفكرين أطلقوا على الثورة السورية لقب الثورة اليتيمة. بل أننا وقبل سقوط حكم الأسد بقليل بتنا أمام مشهد يُظهر استسلام دول العالم للأمر الواقع وقبول فكرة أن الأسد الذي تسبب بمليون قتيل واثني عشر مليون مهجر ومئات الآلاف من المغيبين قسراً في سجون الجحيم، والذي حول سوريا إلى مصنع مخدرات يصدر الموت إلى جميع البلدان، بتنا مع هذا كله أمام عالم يتعامل مع الأسد على أنه جزء من الحل السياسي القادم لسوريا.
إن على جميع محبي السلام في العالم أن يبتهجوا بسقوط طاغية مثل بشار الأسد والذي لا يختلف كثيراً عن مستبدين تخلص العالم منهم، مثل معمر القذافي في ليبيا، وبيونشيه في تشيلي وهتلر في ألمانيا بل وأبعد من ذلك نيرون وكاليجولا أيضاً، مع يقيني أن بشار الأسد هو أسوأهم على الاطلاق بالمقارنة مع العصر الذي نعيش فيه. وليس ضرباً من المبالغة إن قلت إن كل التوحش الاسرائيلي على مدى خمسة عشر شهرا في غزة والذي لم يسبق له مثيل في تاريخ التحرر الفلسطيني كان عرابه الأساسي هو الوحشية التي مارسها الأسد في سوريا ضد الحجر والبشر، ولست هنا بصدد ذكر الاحصاءات عن أعداد المشافي والمدارس التي دمرها الأسد بالمئات وكذلك المدن التي حاصرها حتى أمات أهلها جوعاً ومرضاً.
السوريون اليوم يودعون الجحيم بكل ما تعنيه الكلمة من معنى ولقد فعلوا ذلك بأنفسهم، بخيام نزوحهم بغربتهم بصبرهم الطويل والمر بآلامهم المستمرة في السجون وأخيراً بسواعد مقاتليهم. فقد كان لا بد من استئصال هذا الكابوس الذي جثم على لياليهم. رحل النظام الطاغية بعد أن ترك تركة ثقيلة من الألم والتشوه النفسي والاجتماعي الذي سيحتاج وقتاً طويلاً قبل أن يتم انتزاعه من صدور الناس، وسوريا في هذه اللحظة تحتاج إلى جميع الجهود الدولية لتحقيق العدالة الانتقالية التي بدأت معالمها تتشكل يوماً بعد يوم.
إننا نطلق نحو سوريا الجديدة بتفاؤل الإرداة وتشاؤم العقل كما يقول الفيلسوف الايطالي أنطونيو غرامشي، تفاؤل الإرادة التي ترنو إلى دولة ديمقراطية حرة من دون عسف وقمع واحتقار لكرامة الانسان والتي تتطلع إلى الحرية بكل المعاني، حرية الفرد والتحرر من الاحتلال. أما تشاؤم العقل فهو التخوف من إعادة انتاج الاستبداد بأشكال أخرى، ولكن ما زال الوقت مبكراً للحديث عن ذلك.. لننتظر ونرى.
أحمد عزام • 2025-03-08 أحمد عزام كاتب سوري فلسطيني يعيش في السويد وكان كاتب مدينة الملاذ في جوثنبرغ 2020ـ2022.
أحمد عزام • 2024-09-11
تتحول أمسية من غوتنبرغ إلى صورة للمدينة التي رحبت به، هكذا عندما يظهر كاتب الملاذ السابق أحمد عزام لأول مرة في ليكتان باللغتين العربية والسويدية
اقرأ أكثر →
هبة حبيب • 2023-05-31
يمكن لعالم الإنترنت أن يُشعِرك بأنك مؤدّي باستمرار، ولكن قد يتحول أدائك إلى شعر مذهل. اجتمعت هبة حبيب مع الشاعرة المبدعة المشهورة آية كانبر لمناقشة كيفية تأثر اللغة بالعالم الرقمي ولماذا لا يزال الشعر مهمًا لجيلها.
اقرأ أكثر →
رشا القاسم • 2023-02-10
تكتب رشا القاسم عن اللغة العربية كلغة الشعر، وتأثيرها على الأدب الحديث، وعن اللغة كوسيلة للإنسان ليتمكن من التواصل مع نفسه.
اقرأ أكثر →
Efter Assads fall ser den syrisk-palestinska författaren Ahmad Azzam tillbaka på sitt land och 54 år av förtryck med viljans optimism och förnuftets pessimism.
Finns det ett tydligare uttryck för hat än tortyr? Finns det någon mer effektiv metod för att inge rädsla än tortyr? Går det att få människor att tänka på ett specifikt sätt annat än genom tortyr? Den Assad-kontrollerade staten lyckades skapa det som den tyske sociologen Erich Fromm kallade “det auktoritära samvetet” i det syriska samhället. Detta samvete, som uppstår när någon uppfostras av en irrationell auktoritet, interagerar med allt det inom människan som vill utnyttja andra, som är undergivet, aggressivt och som har defaitistiska tendenser. För att åstadkomma det här auktoritära samvetet använde sig staten av hundratals fängelser och avdelningar inom säkerhetstjänsten, och tusentals informatörer för att skriva säkerhetsrapporter om vem som helst som kunde uppfattas ha begått en handling som inte överensstämde med det totalitära tänkesätt som definierades av staten.
Som ett exempel bland många var något så enkelt som en civilsamhällesorganisations ideella arbete med att städa en gata i en stad, i myndigheternas ögon var jämförbart med narkotikaförsäljning. De som stod bakom initiativet och genomförde detta farliga brott att städa en gata straffades, och kunde till och med försvinna.
På statlig nivå kontrollerade Ba’athregimen Syrien i 54 år, och lyckades under den tiden att etablera två stater istället för en. Den första, en synlig och internationellt erkänd enhet som nådde en nivå där den kunde spela en regional roll i många frågor i Mellanöstern, och den andra en dold, hemlig och maffialiknande stat med en kärna bestående av fängelser och hundratals avdelningar av säkerhetstjänsten utspridda över hela landet som sysslade med tortyr som nådde sin kulmen med början av den syriska revolutionen 2011. Under de tretton åren av den syriska revolutionen tvekade inte regimen att använda sig av de mest avskyvärda metoder för att slå ner protester. Det kulminerade i en aggression mot folket där de använde kemiska vapen och tunnbomber som resulterade i hundratusentals dödsoffer, de flesta av dem barn, för att inte tala om förstörelsen av syriska städer.
Det är svårt att föreställa sig något mer avskyvärt än att alla dessa brott ägde rum under det tjugoförsta århundradet, medan världen inte gjorde något åt det, till den grad att många tänkare har kommit att kalla den syriska revolutionen för den föräldralösa revolutionen. Innan Assad-regimens fall bevittnade vi hur världens länder gav efter inför status quo och acceptera tanken på al-Assad, han som orsakat en miljon människors död, fördrivningen av tolv miljoner människor, som fått hundratusentals att försvinna i helvetets fängelser och förvandlade Syrien till en drogfabrik som exporterade död till hela världen. Trots allt detta såg vi hur världen hanterade al-Assad som en del av den framtida politiska lösningen i Syrien.
Alla fredsälskande människor i världen borde glädjas åt störtandet av en tyrann som Bashar al-Assad, som inte är särskilt annorlunda än andra tyranner som världen har gjort sig av med, som Muammar Qaddafi i Libyen, Pinochet i Chile, Hitler i Tyskland och till och med Nero och Caligula. Jag är säker på att Bashar al-Assad är den värsta av dem alla, i förhållande till den tid vi lever i. Det är ingen överdrift att säga att all den israeliska brutalitet som pågått under de senaste femton månaderna i Gaza, och som saknar motstycke i historien om den palestinska befrielsen, främst var ett resultat av den brutalitet som al-Assad utövade i Syrien mot både byggnader och människor. Men jag är inte här för att citera statistik om de hundratals sjukhus och skolor som al-Assad har förstört, eller de städer som han belägrade tills deras invånare dog av hunger och sjukdom.
Idag tar syrierna farväl av helvetet och allt vad det innebär, och de har gjort det på egen hand, med sina tältläger, sin exil, sitt långa och bittra tålamod, sitt ständiga lidande i fängelserna, och slutligen genom styrkan hos sina krigare. Det var nödvändigt att utrota den här mardrömmen som har kastat sin skugga över deras nätter. Den tyranniska regimen har lämnat efter sig ett tungt arv av smärta och psykologisk och samhällelig vanställdhet som kommer ta lång tid att utrota ur folkets hjärtan. Just nu behöver Syrien alla internationella ansträngningar för att åstadkomma en rättvis övergång, vars konturer har börjat att ta form, dag för dag.
Vi siktar mot ett nytt Syrien med viljans optimism och förnuftets pessimism, som den italienske filosofen Antonio Gramsci sade: viljans optimism ser fram emot en fri och demokratisk stat utan förtryck eller förakt för mänsklig värdighet och strävar efter frihet i dess fulla bemärkelse – individuell frihet och frihet från ockupation. Förnuftets pessimism, å andra sidan, fruktar att tyranni ska upprepas på nytt i andra former, men ännu är det för tidigt att tala om det … låt oss vänta och se.
Ahmad Azzam • 2025-03-08 Ahmed Azzam är en syrisk-palestinsk författare som bor i Sverige och var fristadsförfattare i Göteborg 2020-2022.
Simon Lindblom • 2025-02-25
Under sin uppväxt lär han sig att skämmas för alla sina språk, och saknar medel att bearbeta sina känslor. Som vuxen börjar Simon Lindblom minnas, och kan se sin uppväxt i ett större sammanhang.
Läs mer →
Rizah Sheqiri • 2025-02-07
I en debattartikel för Lyktan undrar poeten och läraren Rizah Sheqiri vem som, medvetet eller omedvetet, för samhället in i mörka tider genom att skära i utbildningen?
Läs mer →
Emöke Andersson Lipcsey • 2025-01-20
Är Deus ex machina, teaterns gudomliga ingripande, något människan av naturen förväntar sig, och hur påverkar det vår syn på AI? Läs den ungerska författaren Emöke Andersson Lipcseys uppföljning på sin essä om maskininlärning.
Läs mer →