زائر غوتنبرغ

صور: Pasi Mammela/Creative commons 2.0

تتحول أمسية من غوتنبرغ إلى صورة للمدينة التي رحبت به، هكذا عندما يظهر كاتب الملاذ السابق أحمد عزام لأول مرة في ليكتان باللغتين العربية والسويدية

أن تعود خطوتين إلى الوراء لتخبر امرأة أن ابتسامتها جميلة أثناء انعطافةٍ على شارع ما يودي إلى نوردستان، قد يقتل جمالية تلك اللحظة التي رمقتك بها وكأنها تقول لك ”صباح الخير، أشعر أنني جميلة جداً اليوم و لقد أغراني أن أبتسم لك، كأنك حبيبي الذي لم ألتقِ به منذ دهر عند انعطافة شارع ما في الطريق إلى نوردستان”، ولأنني حريص على أن لا أحيل النظرات العابرة الخاطفة المليئة بالحياة إلى حوار يستمد جرأته من تلك الابتسامة، أكبح نفسي عن سؤالها مثلاً ” هل ترغبين بفنجان قهوة يصنع يومنا”. بعد ذلك – ندماً على إضاعة فرصتي- أمضي بقية يومي مشغولاً بسؤالٍ لئيم، ماذا سأفعل بما تبقى لي من يوم،؟ فابتسامة امرآة مليئة بالحب على انعطافة شارع ما هي ذروة يومٍ رائع مملوء بعالمٍ يطفو على القتلى.

قال الشاعر الفلسطيني محمود درويش يوماً، ستحسن صنعاً يا وطني لو سلمت رئاسة أجهزة الأمن لامرأة، ولأنني أعرف تماماً ما تفعله العجرفة بالرجال وخاصة حين يحوزون مناصب أمنية واسعة فأنا أوافقه تماماً، فالمرأة تستطيع أن تكبح أكثر الأفعال تمرداً بابتسامة، وعابرة.

الدخول في المدينة\المرأة يصبح عصيّاً على القراءة كلما تورط المرء في تفاصيلها أكثر، تعتقد في البداية أنك اقتحمت أسوارها وامتلكت سرائرها وأسرارها، هنا تمارس شهوة الاستحواذ رغبتها بغرور مفرط، حتى إذا ما اصطدم تاريخ كامل من التناقضات بينك وبينها، رضيت من زمانك في أن تبقى حارس بوابتها الأمين، أو أن تشنق نفسك على أسوارها. وغوثنبرغ امرأة جميلة حنونة لعوبة وممتلئة بأسئلة الدهشة بالنسبة للاجئٍ مثلي. يُشعرني بالغضب أن أرى أي نشوزٍ يخدش صورتها التي أثثت لها في ذاكرتي، فأنا متمسكٌ بالمدن الجديدة التي أستقر بها بشكلٍ غريب و أناني لحد التملك، كما لو أنها مدني. في بعض الأحيان أصبح متورطاُ في تطرفي للحد الذي أشعر به أنني جدير بانتمائي إليها أكثر بكثير من بعض سكانها الأصليين، حصل لي هذا في دمشق اسطنبول غازي عنتاب والآن في غوثنبرغ. مدنٌ لا أعرف مغادرتها إلا إن قررت التشهير بي أو قتلي أو وضعي على قائمة الغير مرغوبين بهم، والمشكلة أن من يحدد لك ذلك الأمر هم دائماً رجال أشبههم أنا على المستوى التشريحي، وهذا لا يزعجني بل على العكس فالعامل التشريحي هو موهبتي الذكورية الوحيدة لأغرق فيما أحب، لأغرق في الأنثى، ولكنني أعلم في داخلي أنني إمرأة بكل مشاعري الهادئة والمتمردة، السعيدة والمكتئبة، الناقمة على تفاهة الظلم في العالم، والمضمدة لجرح الإنسان منذ آلاف السنين. هذا ما تطبعه المدن في داخلك، جوثنبرغ تحوّلك إلى إمرأة قوية تدرك تماماً أنها تعبر عن ذاتها دون تردد, وتعبيرها عن ذاتها غاية أكثر منها وسيلة، غاية أن تحافظ على جمالها وتمردها المهيء للانفجار في أي لحظة. يمكنك دائماً في هذه المدينة أن تغيّر قناعاتك السابقة دون أن تشعر بأنك تمارس خيانةً ما لأنها تحتضنك بما يكفي لمشردٍ يبحث عن شهادة ميلادٍ دائمة ولا يؤمن بالجغرافية بقدر ما يؤمن أن لديه حقٌ مهدوريجب أن يسحبه من عيون هذا العالم الذي يضعه يوماً وراء آخر أمام تعريف أيديولوجي جديد لمعنى الوطن. ماذا يعني ذلك ؟ يعني ذلك أنك محروم من الأجابة عن سؤال الوطن، ولكن يبقى لك أحقية الصراخ كلما فاض الواقع عن واقعيته وواجهك بحسابات السياسة الباردة.

أحب خصوصية كائنات غوثنبرغ الليلة تشعر أنك جزءٌ من كل، ولكن هذا الكل غائب عن حقيقة ما يجري في الجهة الآخرى من العالم المستباح والمنهك، أقف في الشارع الذي يلتهمني ويلتهم معي غيظي وقهري، فأنا هنا أنتمي إلى هذا التغييب، أقول: لا بد أن يكون في العالم بشرٌ آخرون مختلفون ومغيبون كي لا نفقد الذاكرة مع هذه العادية الضرورية لحق البشر في الانكار، حقهم في أن لا تعنيهم المأساة حتى ولو لليلة واحدة، أن يرقصوا وأن يثملوا، أن يقفوا على طوابير البارات والنوادي الليلية، وأن يتآمروا على ممارسة الجنس حتى الصباح، أن يجتمعوا في زوايا مشبوهة وهم يبيعون ويشترون المخدارات. عالم ليلي مجنون ملونٌ بعناصره المكتملة سود وبيض صفر وحمر وملونون، بوهيميون ومتدينون، شيوعيون وعنصريون كلهم يبحثون عن حصتهم في متعة هذا الليل. أشعر أنني أعرفهم جميعاً، أعرف أسماءهم. أراقب تلك الوجوه في شارع آفنين، عبيد القرن الواحد والعشرون، الوجوه المستترة ب”المتعة اللحظية”، هدفهم الحقيقي للخروج في هذه الليلة، ليلة السبت الصاخبة، بعد أسبوعٍ كاملٍ من استهلاكهم في ماكينة العمل الروتيني الممل. بعضهم وصل إلى حظه الكامل من النشوة والنسيان، وبعضهم الآخر فقد متعة المتعة نفسها. تشعر بذلك الفراغ في بعض العيون التي لا تمتلئ أبداً، عيون أخرى عمياء جداً، عيون متوترة، عيونُ بلا عيون. حلقات من المراهقين يحولون الشارع إلى ديسكو، رومانيات مسنات يبحثن عن علب الكولا والبيرة في سلات المهملات كي يستبدلنها بوجبةٍ صباحية من متجر الليدل، يبتسمن ابتسامات ناقصة مليئة بشعورهن بالنقص والحاجة. فتيات صغيرات يقفن كسدٍّ منيع ليحجبن صديقتهن التي تقوم بالتبول خلف شجرة بلوط هرمة، يضحكن عالياً عالياً، أشم رائحة بولها فأشعر بطاقة لطيفة ومباغتة. رجل يقرع طبول الحرب وهو يضع رقم سويش على كرتونةٍ رديئة كمن يطالب بتعويض عن كل هذا الازعاج الذي يبدده في الأرجاء، وأنا، وعلى سبيل الرفض، أرسل له كرونة سويدية واحدة عبر السويش مرفقة برسالة ”كس إختك صرعتنا” أكتبها بالعربية وأعرف أنه سيفهمها، فهذه المدينة تهِبك خبرةً لا تعرف مصدرها في قدرتك على تصنيف الأعراق البشرية التي تُشعِل كل ذلك الحريق الذي يضيء المدينة.

يتقدم مني شاب أفريقي ويعرض علي بضاعته، يبدو تحت تأثير شديد للمخدرات ويتكلم بلغة سويدية مخربة بابداع رهيب

”Sho min glade vän Vill du knulla den här natten? wallah bror har jag bästa göteborgs varor, grönt brunt lolo tata och cola alla topp topp wallah bror”


صور: Lars Lovén

أفهم أنها كلها أسماء رمزية للمخدرات التي يحملها معه ويبيعها للمارة، أخبره أنني بمزاج جيد، فينسحب بسرعة عندما يرى سيارات البوليس التي تذرع المكان جيئة وذهاباً.

مسّتني الحماسة، أمسك بخطاي وأنا أستشعر تياراً بارداً من الثقة والعافية يلسع عمودي الفقري فأدلف نحو بار ”آيريش إمباسي”، يراقبني الحارس بنظرةٍ تقشرني كالبصلة، أدخل البار عارياً من قشرتي، أضع قلبي على الطاولة وأطلب نصف لتر بيرة وأغرق في ازدحام الضحيح من حولي، الضجيج رائع يُخرجك من الغريب الذي هو أنت ويبتلع خوفك. على يساري كان ذلك المرتاب، رجلً خمسيني، أومأ بحركةٍ خائفة ثم سأل شيئاً باللغة السويدية، نظرت في عينيه، أدركت أنه يصطنع الخوف، وأخبرته بلغة انكليزية أنني لا أملك لغة سويدية كافية لفهم سؤاله. أشار إلى حقيبتي ثم اقترب من صيوان أذني وصرخ بلغة انكليزية، هل يوجد قنبلة في حقيبتك ؟ أبديت إعجابي بذكائه، ولو أنه أمعن النظر في عينيّ كما فعلت أنا، لظهر له منهما لسان سخريتي. قلت بصوت مرتفع: ”كيف عرفت ذلك ؟ ارتسمت على وجهه نظرة ريبة حقيقية

” عرفت ذلك من كوفيتك الفلسطينية، هل ستقوم بتفجير القنبلة الآن” ؟
اقتربت منه أكثر ” الأعداد هنا لا تغريني بالتفجير أنتظر قدوم أعداد أكبر”، أحسّ الرجل بسخريتي أخيراً فحاول أن يبدو أكثر عقلانية

– ” كان يمكنكم أن تسلموا الرهائن الاسرائيليين وتتجنبوا هذه الحرب”

– ” أنت على حق، لكن بعض الفلسطينيين السيئيين لا يؤمنون أن العنف يجب أن يبقى من طرف واحد، الطرف المهيمن، لذلك يورطون اسرائيل في الابادة التي تمارسها خارجاً عن إرادتها، إنهم يكلفون الاحتلال عناء قتلنا”.

بدا الرجل مندهشاً عدا أن الراحة غزت قسمات وجهه،

-” هل حقاً تؤمن بذلك ؟

– وأؤمن أيضاً أن الفلسطيني يتآمر على العادة الاسرائيلية في كونها الضحية، ثمانون عام والأوروبييون ملتزمون بجلد الذات اتجاه سردية الضحية اليهودية الاستثنائية التي ارتُكبت بحقها أسوأ ما يمكن لخيالٍ آدمي أن يتخيله في معسكرات الهولوكوست، ماذا يفعل العالم أكثر من ذلك لكي يُشفى من الهولوكوست، لقد قاموا بتجريد شعب كامل من أرضه ومنحوها لليهود كجائزة ترضية، والفلسطينيون جاحدون جداً، قَدموا لهم الخيام بدلاً عن مدنهم فلم يتآلفو معها، وضعوهم في أكبر محمية في الهواء الطلق فتذرعوا بالاختناق وحولوها إلى مقبرة، حاول العالم أن يستوعب رغبتهم في الحياة كبشر عاديين، لكن متطلباتهم كانت تزداد بشكل لا يطاق، لو كنت صاحب قرار لرميت قنبلة نووية على الفلسطينيين وتركت من سيتبقى منهم يتخبطون مئة عام في عملية جلدٍ للذات للاعتذار إلى الضحية الاسرائيلية لأنهم قاموا بتحويلها إلى جلاد.

هذا ما كنت أود أن أخبر به هذا الرجل الخمسينيّ لكنني تذكرت أن هذه الليلة هي ليلة السبت حيث لا صديق ولا عدو، لذا آثرتُ الرقص.

أخرج للشارع مثّاقلاً، أبحث عن رائحة القهوة، محاط بما تبقى من زواحفِ آخر الليل، ضوء النهار على بعد خمسة ساعاتٍ من الآن، والمقاهي مغلقة، أمر بالقرب من ساحة برونس باركن، الأسد المتربع عند القناة المائية ما يزال متأهباً وينظر نحو الدنمارك، أمسح على رأسه قليلاً فيهداً ثم ما يلبث أن يقفز ويسبح في القناة ككلب أليف، أتابع سيري تاركاً يدي تتأرجح على سورٍ عشبي بلله المطر، تدغدني قطرات الماء الباردة، وتتقافز أسماكٌ صغيرة من بين أصابعي، أحاول أن أتلافى دهسها فأرقص. تلتهمني امرأةٌ طازجة بعينين واسعتين وهي تنتظر على محطة القطار بالقرب من نوردستان، أقول في نفسي ”نظرات امرأة في الليل هو أمرٌ حسيّ أكثر منه جماليّ وخيانته التجاهل”، لذا، أعود خطوتين إلى الوراء وأسألها، ما رأيك بكأس نبيذ يصنع ليلنا؟!

أحمد عزام • 2024-09-11
أحمد عزام كاتب سوري فلسطيني يعيش في السويد وكان كاتب مدينة الملاذ في جوثنبرغ 2020ـ2022.


ليكتان هي مجلة ثقافية متعددة اللغات تهتم بشكل خاص بالتلاقي بين اللغات، نكتب فيها عن الفن والثقافة وتعدد اللغات من منطلق (الفن للجميع). نحن نعمل بشكل مستقل وإدارة مستقلة بعيداّ عن السياسة والدين، بالتعاون مع منظمة الترويج الفني، مقاطعة فاستمنلاند. اتصل بنا

Göteborg – visitor

Bild: Pasi Mammela/Creative commons 2.0

En kväll i Göteborg blir till ett porträtt av den stad som tog emot honom, när den tidigare fristadsförfattaren Ahmad Azzam gör debut i Lyktan på arabiska och svenska.

Att ta ett par steg tillbaka för att säga till en kvinna att hon har ett vackert leende medan du svänger in på en gata som leder mot Nordstan, skulle kunna döda skönheten i ögonblicket då hon tittar på dig som om hon sa: “God morgon, jag känner mig väldigt vacker idag och det fick mig att le mot dig, som om du var min älskade som jag inte sett på mycket länge vid ett gathörn på väg mot Nordstan”. Eftersom jag är angelägen om att inte förvandla flyktiga och livfulla blickar till ett samtal som får sitt mod från ett sådant leende, hindrar jag mig själv från att fråga henne något som “Har du lust att ta en kopp kaffe för att förgylla vår dag?”. Efteråt, ångerfull över att jag missade min chans, tillbringar jag resten av dagen upptagen av en elak fråga – vad ska jag göra med resten av dagen? För en kvinnas kärleksfulla leende vid ett gathörn är höjdpunkten på en underbar dag i en värld som flyter på de döda.

Den palestinske poeten Mahmoud Darwish sade en gång: det skulle gå bra för dig, mitt land, om ansvaret för säkerhetstjänsten lämnades över till en kvinna. Eftersom jag vet mycket väl vad arrogans gör med män, särskilt när de har en hög position inom säkerhetstjänsten, så håller jag med honom helt och hållet, för en kvinna kan förhindra de mest upproriska handlingar med ett flyktigt leende.

Att förstå en stad/en kvinna blir allt svårare ju mer en man blir insnärjd i hennes detaljer. Till en början tror du dig ha brutit dig igenom hennes väggar och bemästrat hennes inre hemligheter och mysterier, lusten att äga utövar här sitt begär med överdriven självsäkerhet även om en hel historia av motsatser kolliderar mellan er. Du har länge nöjt dig med att förbli hennes trogna portvakt eller att hänga dig själv på hennes väggar.

Göteborg är en vacker, kärleksfull och lekfull kvinna, full av förundrande frågeställningar för en flykting som jag. Jag blir upprörd av att se den bild av henne som jag skapat i mitt huvud skändas av att hon behandlas illa på något sätt, för jag fäster mig vid de nya städer som jag flyttar till på ett märkligt och själviskt sätt till den grad att jag blir kontrollerande, som om det vore min stad. Ibland blir jag så fanatisk att jag känner att jag är mycket mer värd att tillhöra den än vissa i dess ursprungliga befolkning. Det hände i Damaskus, Istanbul och Gaziantep, och nu i Göteborg. Städer som jag inte vet hur jag skulle lämna utom om de bestämde sig för att smutskasta mig, döda mig eller sätta upp mig på listan över icke önskvärda.

Problemet är att de som avgör den saken åt dig alltid är män, som jag liknar på ett anatomiskt plan. Det stör mig inte, snarare är den anatomiska faktorn den enda manliga talang jag har för att kunna drunkna i det jag älskar, att drunkna i kvinnan. Men jag vet inom mig att jag är en kvinna med alla mina lugna och rebelliska känslor, de glada och de sorgsna, den som är rasande över banaliteten i orättvisan i världen, den som sedan tusentals år har läkt mänsklighetens sår.

Detta är vad städer präglar inuti dig. Göteborg förvandlar dig till en stark kvinna som helt och hållet förstår att hon kan uttrycka sig utan någon tvekan. Hennes känslouttryck är ett mål snarare än ett medel, målet att bevara sin skönhet och sitt uppror, redo att explodera när som helst. I den här staden kan du alltid ändra dina tidigare övertygelser utan att känna att det är ett svek, eftersom hon omfamnar dig tillräckligt för en flykting som letar efter ett permanent födelsebevis och som inte tror på geografi lika mycket som han tror att han har en förlorad rättighet som måste slitas från den här världens ögon som dag efter dag ställer honom inför en ny ideologisk definition av ett hemland. Vad betyder det? Det betyder att du har fråntagits möjligheten att besvara frågan om hemlandet, men du har fortfarande rätt att skrika närhelst verkligheten blir för realistisk och konfronterar dig med politikens kalla beräkningar.


Bild: Lars Lovén

Jag älskar säregenheterna hos varelserna i Göteborg om kvällen. Du känner dig som en del av allt, men detta allt är undangömt från den verklighet som pågår på andra sidan av den förhärjade och utmattade världen. Jag står vid gatan som slukar mig och med mig min grämelse och ilska, för här är jag en del av detta undangömda tillstånd. Jag tror att det måste finnas andra människor som är annorlunda och undangömda, så att vi inte glömmer den vana som är nödvändig för människans rätt att kunna förneka, deras rättighet att inte bry sig om tragedi för en kväll, att dansa och bli berusade, att stå i kö till barer och nattklubbar, att göra upp planer på att ha sex ända tills morgonen och att samlas vid skumma gathörn där de säljer och köper droger.

Ett galet nattliv som är färglagt av alla dess beståndsdelar, svarta och vita, gula och röda och mångfärgade, bohemer och religiösa, kommunister och rasister, alla sökande efter sin andel av nöje den här kvällen. Det känns som att jag känner dem alla, jag vet deras namn. Jag iakttar dessa ansikten på Avenyn, det tjugoförsta århundradets slavar. Ansikten dolda av “tillfällig njutning”, deras verkliga mål med att gå ut just den här kvällen, en högljudd lördagskväll, efter en hel vecka av att ha slitits ut i det tråkiga och rutinmässiga arbetsmaskineriet. En del av dem har fått hela sin andel av extas och glömska, andra har förlorat själva njutningen i att njuta. Man känner det där tomrummet i vissa ögon som aldrig fylls, andra ögon är helt blinda, oroliga ögon, ögon utan ögon.

Grupper av tonåringar förvandlar gatan till ett disko och gamla rumänska kvinnor letar i papperskorgar efter colaburkar och ölburkar för att byta in mot en frukost från Lidl. De ler ofullständiga leenden, fulla av deras känslor av brist och nöd. Unga tjejer står som en ogenomtränglig barriär för att skyla sin vän som kissar bakom en gammal ek. De skrattar högt, högt, jag känner doften av hennes urin och känner en behaglig och plötslig energi.

En man slår på stridstrummor och har skrivit upp ett swishnummer på en bit sliten kartong, som om han ber om ersättning för allt det oljud som han sprider omkring sig. Som en form av protest skickar jag en krona via Swish med ett meddelande: “Dra åt helvete”. Jag skriver det på arabiska och jag vet att han kommer förstå, för den här staden förser dig med erfarenheter från en okänd källa som gör att du kan klassificera människosläktet som tänder all den eld som lyser upp staden.

En afrikansk kille kommer fram till mig och erbjuder mig sina varor. Han verkar kraftigt drogpåverkad och pratar på en bruten svenska med en fruktansvärd kreativitet.

“Sho min glade vän vill du knulla den här natten? Wallah bror har jag bästa göteborgs varor, grönt brunt lolo tata och cola alla topp topp wallah bror”

Jag förstår att allt är kodnamn för drogerna han har med sig och säljer till förbipasserande. Jag säger till honom att jag är på gott humör, och han drar sig snabbt undan när han ser polisbilarna som åker fram och tillbaka på platsen.

En känsla av entusiasm drabbar mig. Jag tar tag i mina steg, känner en kall ström av självförtroende och energi sticka i min ryggrad och går mot baren Irish Embassy. Dörrvakten iakttar mig med en blick som skalar mig som en lök. Jag går in i baren utan mitt skal, lägger mitt hjärta på bordet, beställer en halvliter öl och drunknar i vimlet av ljud runt omkring mig. Oväsendet är underbart, det får dig att komma ut ur den främling som är du och sväljer din rädsla.

Till vänster om mig var den där misstänksamme mannen i femtioårsåldern. Han rörde på huvudet i en sorts uppskrämd gest, sedan frågade han mig någonting på svenska. Jag såg honom i ögonen, förstod att han bara låtsades vara rädd och sa på engelska att jag inte behärskar svenska tillräckligt bra för att förstå hans fråga. Han pekade på min väska, närmade sig mitt öra och skrek på engelska “Har du en bomb i din väska?” Jag visade att jag imponerades av hans intelligens, men om han hade tittat in i mina ögon så som jag såg in i hans, hade han kunnat se min sarkasm. Jag sa till honom med hög röst:
“Hur visste du det?”

En blick av genuin misstänksamhet syntes i hans ansikte.

“Jag visste det på grund av din palestinasjal. Ska du detonera bomben nu?”

Jag närmade mig honom ytterligare och sa:

“Det är inte tillräckligt många här inne för att jag ska ha lust att detonera bomben, jag väntar på att fler ska komma”.

Mannen kände till slut av min sarkasm och försökte framstå som mer förståndig:

“Ni hade kunnat släppa den israeliska gisslan och undvika det här kriget”.

“Du har rätt, men vissa dåliga palestinier tror inte att våld måste stanna på ena sidan, den dominanta sidan, så de implicerar Israel i folkmordet som Israel begår mot sin vilja. De tvingar ockupationen att gå igenom besväret med att döda oss.”

Mannen såg förvånad ut, bortsett från lättnaden som spred sig över hans ansikte.

“Tror du verkligen på det?”

“Jag tror också att palestinierna konspirerar mot den israeliska vanan att vara offret. Under åttio år har européerna hängett sig åt självgissling över narrativet om det exceptionella judiska offret, som utstod de mest fruktansvärda saker en människa kan föreställa sig i förintelselägren. Vad mer kan världen göra för att läka efter förintelsen? De fråntog ett helt folk deras land och gav det till judarna som ett tröstpris, och palestinierna är så otacksamma, de erbjöd dem tält istället för deras städer men de vande sig inte vid dem. De satte dem i det största utomhusreservatet, de använde kvävning som en ursäkt och förvandlade det till en kyrkogård. Världen försökte tillgodose deras önskan att få leva som vanliga människor, men deras krav blev outhärdliga. Om det var jag som bestämde, skulle jag släppa en atombomb på palestinierna och lämna de som blev kvar att famla omkring i hundra år i en process av självgissling som ursäkt för att ha gjort det israeliska offret till en bödel.”

Detta var vad jag ville säga till den femtioårige mannen, men jag mindes att ikväll är lördag kväll, där det varken finns vän eller fiende, så jag valde att dansa.

Jag vinglar ut på gatan, söker efter doften av kaffe, omgiven av de sista krypande nattdjuren som är kvar. Dagsljuset är fem timmar bort och kaféerna är stängda. Jag går förbi i närheten av Brunnsparken, lejonet som sitter vid kanalen är fortfarande på sin vakt och tittar mot Danmark. Jag stryker lätt med handen över dess huvud, det lugnar ned sig och hoppar sedan i och simmar i kanalen som en tam hund. Jag fortsätter att gå och låter min hand snudda vid en regnvåt häck, kalla vattendroppar kittlar mig och små fiskar hoppar mellan mina fingrar. Jag försöker undvika att trampa på dem, så jag dansar. En kvinna slukar mig med stora ögon medan hon väntar vid spårvagnshållplatsen vid Nordstan. Jag säger till mig själv, “En kvinnas blickar i natten är något sensuellt snarare än vackert, och att ignorera dem är att förråda dem”. Därför tar jag ett par steg tillbaka och frågar henne: “Vad säger du om ett glas vin för att förgylla vår kväll?”

Ahmad Azzam • 2024-09-11
Ahmed Azzam är en syrisk-palestinsk författare som bor i Sverige och var fristadsförfattare i Göteborg 2020-2022.