Den 16 september 2022 dödades Jina (Mahsa) Amini av myndigheterna i Iran. Hon mördades för att hon var kvinna. Men inte bara därför. Lyktans Ava Rasolpour skriver om protesterna och om varför det inte går att bortse från regimens behandling av kurder och andra minoriteter.
Protesterna i Iran har ekat till världens alla hörn. De stora mediehusen uppmärksammar Mahsa Aminis död och demonstranternas fortsatta motstånd mot den totalitära regimen. Omvärlden pratar om ett feministiskt uppror, en kvinnornas kamp – oftast begrundat och bevakat från långt håll och ur ett västerländskt perspektiv. Väldigt lite skrivs om det komplexa i att vara kvinna i Iran, mer specifikt kurdisk kvinna i Iran.
Mahsa Amini vars riktiga namn är Jina Amini, är en av många kurder som bär två namn och identiteter. Dels ett av staten godtagbart persiskt namn, dels ett kurdiskt namn som används av hennes närmaste. Detta på grund av att många kurdiska namn är förbjudna att användas offentligt. Namnet Jîna betyder ”liv” på kurdiska. En del kurder ger sina barn namn som betyder, ”kamp”, ”seger” eller ”motstånd” men ibland räcker det med att namnet har en kurdisk klang för att nekas av staten. När allt som kännetecknar din historia och din identitet systematiskt raderas, blir språket det enda medlet kvar för motstånd, överlevnad och för att inte bli helt bortglömd. Därför är Jinas namn av störst vikt när vi pratar om förtrycket i Iran.
Sedan revolutionen 1979 har kurdiska som språk varit förbjuden att läras ut i alla former. Alla barn i Iran, oavsett etnicitet, är tvungna att lära sig persiska i skolan och sedan använda den i alla offentliga sammanhang genom hela livet. Författare, poeter, journalister och lärare som försöker skriva på kurdiska eller lära ut det kurdiska språket, blir fängslade, försvinner spårlöst eller blir avrättade genom hängning på torget.
Många ser Jina Amini som bara en i raden av alla iranska kvinnor som dött i händerna på den iranska regimen. Men Jina är också en av många kurdiska kvinnor som medvetet och uppsåtligt har raderats från jordens yta på grund av att hon är kvinna men framförallt för att hon även är kurd.
Illustration: Shad K
Det finns nivåer av diskrimineringen och förtrycket som behöver lyftas fram för att man ska få en nyanserad och korrekt helhetsbild och för att inte dölja de systematiska problem som är grunden till att dessa unga människor mördas varje dag. Det är angeläget att lyfta fram och diskutera vad det innebär att vara kvinna och samtidigt ha andra attribut som bidrar till ännu större diskriminering, och förtryck, så som etnicitet, hudfärg, klass, annan sexuell läggning eller religiös tillhörighet.
Just i Jinas fall var hennes etnicitet en stor anledning till att man hänsynslöst mördade henne. Det är enkelt att döda kurder, som allt för ofta beskrivs som rotlösa, statslösa, inte hemmahörande någonstans. En annan populär folklig föreställning i Iran är att ”kurder är ju också iranier”. I Turkiet använder staten offentligt det inskränkande begreppet ”bergsturkar”, för att avhumanisera kurder och radera deras identitet. Av den anledningen blir frågan om nationalitet och tillhörighet befängt och onaturligt för kurder som utstår daglig rasism och diskriminering i ett flertal länder, däribland Iran. För de flesta kurder är ”medborgarskap” också ett främmande begrepp. Kurder har aldrig riktigt tillhört någon av dessa nationer som ser dem som ”sina egna” å ena sidan men å andra sidan förföljer och diskriminerar dem.
Iran har inte bara ett kvinnorättsproblem, Iran har ett människorättsproblem. Precis som många andra av dessa nyskapade och planlösa nationalstater i Mellanöstern är Iran som ett stort hopkok av allting, det är ett multietniskt, flerspråkigt land där olika religioner och grupper av människor samexisterar. Om alla dessa grupper kunde få leva på lika villkor och med samma rättigheter hade vi kunnat tala om en modern och mångkulturell nation vars folk lever i harmoni och samklang. Men så är inte fallet och det är svårt att se att det någonsin kan bli så med tanke på hur vissa grupper osynliggörs och särbehandlas både av regeringen och av andra invånare.
Kurder är inte den enda minoritetsgruppen som diskrimineras i Iran, men de får utstå oproportionerligt mycket förtryck och förföljelse. Hälften av de politiska fångar och de som väntar på dödsstraff idag är kurder, även om de endast utgör 10 procent av den iranska befolkningen. Även nu under protesterna är de flesta dödsfall som rapporterats från de kurdiskt befolkade områdena.
Illustration: Shad K
Många talar om ett feministiskt uppror, för första gången i den delen av världen. Men genom det förminskar man återigen de kurdiska kvinnornas kamp som i decennier varit just det; en feministisk kamp som började på 80-talet med slagorden: Jin, Jîyan, Azadî (kvinna, liv, frihet), ord som idag anammats även av andra kvinnor i Iran och blivit upprorets ledande slogan.
De protester vi ser i Iran startade i de kurdiska städerna och provinserna. I Kurdistan. Kurder har en historia och vana av motstånd, av att slå tillbaka, av att gå ut på gatorna och protestera. Det är inget att briljera med, de flesta kurder är trötta på att alltid behöva kämpa och hade gärna levt i fred som alla andra folkslag, men det har varit en nödvändighet, för att få leva och överleva.
Kurdiska kvinnors kamp, för jämställdhet och för frihet är inte heller bara en kamp i Iran, den började för länge sedan i kampen mot patriarkala, gravt religiösa förtryckarstater, mot diktaturregimerna Turkiet, Irak och Syrien, mot extremiströrelser som ISIS. Det är en kamp som är ständig och pågående.
Jina Mahsa Amini är en symbol för alla frihetssökande, för alla kvinnor i Iran och bortom landets gränser, men att totalt bortse från hennes kurdiska identitet som både västerländska medier och många andra har gjort, är att radera henne helt. Vill folket i Iran hedra henne borde de också våga se helheten av problemen i Iran. Minoriteter mördas och förföljs på grund av att de är minoriteter och inte passar in i det normerade ”persisk-centriska” idealet. Minoriteter i Iran förtjänar sina rättigheter och att få uttrycka och definiera sin egen identitet utan tvång eller assimilering. De måste sluta osynliggöras och gömmas bakom hycklande slogans som ”vi är alla iranier” och ”vi är ett enat folk och land”. För det stämmer inte och rasismen mot kurder kommer inte enbart från regimen utan genomsyrar hela samhället. Vissa grupper diskrimineras, förföljs, fängslas och mördas just för att de inte är ”iranier” eller perser. Vilket Jina och alla kurdiska kvinnor före henne som har avrättats är bevis för.
Kvinnors befrielse från dessa förtryckande system, dessa artificiella gränser och begränsningar, är upp till varje kvinna och alla kvinnor. Ingen förtryckare kommer att erbjuda någon frihet från hans bojor, det är kvinnorna själva som måste kräva den och slåss för den. Vad vi ser i Iran är därför en naturlig och oundviklig utveckling. Människorna i landet har länge sett friheterna som omvärlden åtnjuter och de vill leva på samma villkor och med samma friheter.
Ingen människa eller grupp går säker i Iran, alla är på ett eller annat sätt underkuvade av den extremistiska och fanatiska regimen. Men det finns nivåer av diskriminering och förtryck, även i Iran. Därför är det extra viktigt att prata om Jinas riktiga identitet och etnicitet, lika mycket som hennes kön. Jina var inte bara ännu en iransk tjej. Hon var en kurdisk tjej med ett arv, en egen livshistoria, med drömmar och förhoppningar, vars familj förtjänar rättvisa och respekt, och möjligheten att få sörja fritt, någonting som de har nekats av den iranska regimen för att inte väcka mer uppror hos kurderna. Jina blev tillfångatagen av moralpolisen, likt andra kvinnor just för att hon var kvinna, men hon blev mördad för att hon var kurd.
Det faktum att jag aldrig hade kunnat skriva den här texten på mitt modersmål, det kurdiska språket, i Iran, utan att bli fängslad eller mördad visar att landet har fler problem än fanatisk religiositet och kvinnoförtryck. Det är ett apartheidliknande system som särbehandlar människor och lemlästar dem för deras olikhet och unikhet. Och i de värsta fallen arbetar det systematiskt för att tillintetgöra dem helt. Det vi bevittnar i Iran just nu är bortom gränsen för ondska eller förtryck, det vi ser är ett rent haveri och barbari, närmast bestialisk i sin karaktär och styrka – och för de flesta av oss som bevittnat det i åratal, är det egentligen ingenting nytt.
Ava Rasolpour • 2022-09-30 Ava Rasolpour är redaktör, skribent och översättare på Lyktan med ett särskilt intresse för konst och kultur.
Andres Lokko • 2025-03-28
Det första försöket att återknyta till Estland slutade med ett rejält fiasko. Men efter en omstart i London började Andres Lokko åter närma sig sitt modersmål och sina föräldrars hemland.
Läs mer →
Loretto Villalobos • 2025-03-21
För första gången någonsin spelas en pjäs av den spanske dramatikern Juan Mayorga på en svensk scen. Loretto Villalobos träffade honom för ett samtal om pjäsen och om teaterns politiska potential.
Läs mer →
Ahmad Azzam • 2025-03-08
Efter Assads fall ser den syrisk-palestinska författaren Ahmad Azzam tillbaka på sitt land och 54 år av förtryck med viljans optimism och förnuftets pessimism.
Läs mer →
