Nessuna assoluzione ma grande empatia

Nicola Lagioia. Foto: Chiara Pasqualini

Monica Mazzitelli ha incontrato per Lyktan lo scrittore Nicola Lagioia, per dialogare a proposito del suo romanzo “La città dei vivi”, di recente pubblicato in svedese. Pur basato su un fatto di cronaca nera, il saggio tocca anche cupe corde personali.

Nicola Lagioia (Bari, 1973) è uno dei più importanti scrittori italiani e un influente protagonista della scena culturale italiana contemporanea. Oltre ai suoi romanzi pluripremiati (anche con il Premio Strega), Lagioia collabora con le più importanti testate giornalistiche italiane

Il suo romanzo “La città dei vivi” è stato di recente pubblicato in svedese da Bonniers con il titolo “De levandes stad”. È un true crime che ha come tema un episodio di cronaca nera di cui sono stati protagonisti due giovani, Marco Prato e Manuel Foffo, che hanno brutalmente – e apparentemente senza motivo – torturato e infine ucciso un giovane prostituto di 23 anni, Luca Varani. A parte alcuni eccessi con droga e alcolici, i due conducevano una vita piuttosto regolare, e non avevano precedenti penali.

Poco dopo l’esplosione del caso, la redazione di Repubblica chiede a Nicola di scrivere un articolo sul delitto e lui non può dire di no: è un caso oggettivamente interessante, e lo scrittore se ne sente toccato quasi suo malgrado. Lagioia inizia un viaggio investigativo attraverso tutti i fatti e le persone coinvolte, conducendo anche innumerevoli interviste. Il risultato è un lungo saggio narrativo che cattura il lettore come un thriller, anche se gli eventi sono svelati già dalla prima pagina: il grande mistero non è chi siano gli assassini e come abbiano ucciso, ma perché abbiano commesso un omicidio che somiglia più a un rituale psicotico che a un atto criminale.

– Ho pensato che fosse una storia terribile ma al tempo stesso interessante da raccontare. Due giovani senza precedenti penali provenienti da famiglie dell’alta e media borghesia si trasformano in assassini brutali e spietati, racconta Nicola.

Non c’è alcuna morbosità nell’interesse di Lagioia in questo caso, ma piuttosto qualcosa di molto personale.

– La verità è che io ho sentito una prossimità, diciamo così, nei confronti di tutti e tre. Non perché ne condividevo le vite o il temperamento, ma perché mi è scattato un senso di partecipazione alla loro tragedia di vita, all’essersi messi nei guai così giovani, li ho sentiti come tre amici, anche se più piccoli di me … Per una questione anagrafica, io ho sempre scritto libri i cui protagonisti erano miei coetanei o più grandi, questa è la prima volta che scrivo di persone di generazioni successive alla mia.

– Marco e Manuel sono indubbiamente colpevoli, però questo non toglie che io sia stato umanamente colpito dal loro destino nel momento in cui mi sono reso conto di quanto i fatti siano stati condizionati da un destino tanto casuale quanto fatale: se Marco e Manuel non si fossero conosciuti, nessuno di loro – da solo – avrebbe mai commesso un atto simile. Dico questo senza ovviamente togliere neanche un grammo alla loro colpevolezza.


Il primo pezzo del puzzle: Lagioia accompagna il lettore in un viaggio che non riguarda solo due giovani assassini, ma anche il suo personale percorso di vita. L’autore racconta che quando era bambino i suoi genitori si erano separati – cosa rara e malvista nella Puglia di allora – e per vergogna sociale lui aveva deciso di tenerlo nascosto a tutti, costringendosi a condurre una faticosissima doppia vita. Sin dall’adolescenza aveva iniziato a bere per sostenere lo stress di questa situazione, e quando era ubriaco aveva comportamenti folli e sfrenati. In due occasioni la situazione aveva preso una piega tale che il suo agire avrebbe potuto provocare lesioni gravi o addirittura la morte di qualcuno.

Oltre ai due giovani killer c’è anche la vittima, il povero incolpevole Luca Varani, che pensava avrebbe semplicemente fatto l’ennesima marchetta senza complicazioni.
Luca soffriva di ludopatia e conduceva una doppia vita: era un “bravo ragazzo” agli occhi della sua fidanzata e dei suoi genitori, ma nel suo giro di amici era conosciuto come un pusher di piccolo calibro che vendeva sesso a uomini di tutte le età, in buona parte per finanziare la sua dipendenza dal gioco.

Terminati gli studi, Nicola lascia Bari per trasferirsi a Milano, ripromettendosi di non tornare mai più a vivere nella sua città natale. Dopo qualche tempo, gli viene promesso un lavoro a Roma e ci si trasferisce con grande entusiasmo. Ma il sogno si infrange non appena si rende conto che il lavoro promesso è una bufala. Si ritrova povero in canna dopo pochi giorni, e i suoi tentativi di trovare un’occupazione danno così poco frutto che alla fine decide di mettere un annuncio per offrirsi come gigolò. Tenta in prima battuta con un pubblico femminile ma, non ottenendo nessun risultato, decide di virare verso la clientela gay. La risposta lì è immediata: viene contattato da uomini – perlopiù anziani – interessati a pagarlo per fare sesso. Non accetta ma per qualche tempo tiene aperta questa possibilità nonostante il solo pensiero lo faccia sentire degradato, svalutato, frantumato.

– Se in cambio di centomila lire avessi fatto sesso con un vecchio sconosciuto, cosa ne sarebbe stato della mia autostima? Avrei retto? Sarei crollato?

Dopo un po’ trova finalmente un lavoro che lo salva da quella situazione, ma continua a portare dentro di sé una sensazione di mortificazione, nel corpo e nell’anima, nonostante abbia solo sfiorato l’idea della prostituzione. È raro e prezioso che queste considerazioni arrivino da un uomo – per di più quasi solo come intuizione emotiva – e che lui riesca a descrivere così accuratamente questo stato d’animo che accomuna le donne che praticano la prostituzione, e che viene spesso attribuito a una presunta fragilità femminile. Che Lagioia abbia scelto di esporsi in modo intimo articolando i suoi ricordi e sentimenti in questo modo è un piccolo miracolo, soprattutto per la letteratura italiana.

Con questo, un altro pezzo del puzzle trova il suo posto.
La maggior parte dei critici che hanno recensito il libro hanno ignorato o non gradito una trama secondaria della narrazione, il cui protagonista è un olandese di mezza età. Al contrario io l’ho molto apprezzata e mi è stata utile per completare il mio puzzle sull’autore.

Questa storia – scollegata dai famosi fatti di cronaca narrati – si occupa di un olandese di mezza età che visita regolarmente Roma, e ricorre per brevi tratti lungo tutto il libro. Se non vi piacciono gli spoiler, fermatevi qui, perché voglio svelare che verso la fine del libro capiamo che quest’uomo è un pedofilo che torna di frequente nella capitale per abusare sessualmente di minorenni, che gli vengono procurati da una rete criminale.

Dopo che l’olandese ha fatto sesso con un ragazzo nordafricano di 13 anni in un appartamento vicino alla stazione Termini, la polizia entra in casa e lo arresta. Ad allertare le forze dell’ordine era stato proprio il coraggioso tredicenne: un ragazzino indigente e senza appoggi, sbarcato sulle coste italiane come clandestino e facile preda della forma più ripugnante di trafficking, dato che è costretto ad accettare qualsiasi cosa pur di sopravvivere. Fino a quando decide di alzare la testa e dire basta, e uscire allo scoperto. Vivo.

Ecco l’ultimo pezzo del puzzle: Luca è vendicato – e anche Nicola.
È solo un istante – a causa di un vuoto normativo il pedofilo viene rilasciato – ma resta nel cuore quel momento di riscatto.

Tanti strati e umanità in queste pagine. Lagioia non offre assoluzioni, ma fa sperimentare al lettore un’empatia profonda e indimenticabile. Per Luca, ma anche per Manuel e Marco. Il dono nascosto e più importante di questo libro.

Monica Mazzitelli • 2024-09-18
Monica Mazzitelli è una regista e scrittrice femminista italo-svedese, autrice di articoli su temi culturali e sociali.


Ingen absolution men djup empati

Nicola Lagioia Bild: Chiara Pasqualini

Lyktans Monica Mazzitelli har träffat den italienska författaren Nicola Lagioia för att diskutera hans senaste roman, som bygger på en verklig händelse, men som också visar sig ha mörka, personliga bottnar.

Nicola Lagioia (Bari, 1973) är en av de främsta författarna och kulturprofilerna i Italien idag. Hans romaner är prisbelönade (bland annat med Stregapriset) och han medverkar som kulturskribent i de mest framstående tidningarna.

Hans senaste roman är en true crime som nyligen gavs ut på svenska av Bonniers med titeln ”De levandes stad”. Den handlar om två unga män som brutalt – och till synes helt utan anledning – torterade och slutligen dödade en ung 23-årig prostituerad man, Luca Varani. Förövarna Marco Prato och Manuel Foffo ägnade sig ibland åt knark- och alkoholmissbruk men hade i övrigt inte en livsstil som stack ut på något sätt.

Strax efter händelserna ber tidningen La Repubblicas redaktion Nicola om att skriva en artikel om dådet och han kan inte säga nej: fallet är intressant och det är något som slår an i Nicolas hjärterot. Han startar en undersökande resa genom all fakta och de inblandade, gör otaliga intervjuer. Resultatet är en lång bok som griper tag i läsaren som en thriller, trots att faktan blir avslöjad redan på första sidan: Den stora gåtan är inte vilka som är mördarna och hur de har mördat, utan varför de har begått detta mord, som snarare liknar en psykotisk ritual än ett kriminellt dåd.

– Jag tyckte att det var en fruktansvärd men samtidigt fängslande historia. Två unga män utan kriminell bakgrund kommande från hög- och medelklassfamiljer omvandlas till brutala och hänsynslösa mördare, berättar Nicola.

Det finns ingen morbiditet inblandad i Lagioias intresse för detta fall, utan snarare något väldigt personligt.

– Jag kände en känsla av delaktighet i deras livstragedi, ett medlidande för att de var så unga när de hamnade i problem. Det kändes som om de kunde ha varit tre vänner till mig, även om de var yngre än jag …  Jag har alltid skrivit böcker vars huvudpersoner har varit i min ålder eller äldre, det är första gången jag har skrivit om människor från en yngre generation.

– Marco och Manuel är utan tvekan skyldiga, men det tar inte bort det faktum att jag som medmänniska blev drabbad av deras levnadslott när jag insåg hur mycket det som skedde berodde på ett slumpmässigt och dödligt öde: om Marco och Manuel inte hade träffats, så hade ingen av dem – var för sig – någonsin begått en sådan handling. Med detta menar jag dock inte att de inte är skyldiga, såklart!


Lagioia tar läsaren på en resa som inte bara handlar om två unga mördare, utan också om hans egen personliga färd. Genom hans livsminnen får vi veta att han hade en tuff period bakom sig som tonåring. Föräldrarna hade separerat när han var barn, vilket var något sällsynt och skamligt i Apulien på den tiden. Han skämdes för detta inför sina skolkamrater så han låtsades som om föräldrarna fortfarande levde ihop. För att dölja sanningen började han leva ett outhärdligt dubbelliv, vilket orsakade en oändlig och aldrig avtagande stress hos honom. Han började dricka alkohol för att hantera ångesten och när han var full så betedde han sig galet gränslöst. Vid två tillfällen gick det så pass illa att han kunde ha orsakat allvarliga personskador eller till och med dödsfall. Där trillar första polletten ner.

Förutom de två unga mördarna finns också offret, Luca Varani, den oskyldige, som trodde att han bara skulle sälja sex för en fet peng och klara sig smärtfritt. Luca hade ett spelberoende och levde ett dubbelliv: han var ”en bra pojk” i sin flickvän och sina föräldrars ögon, samtidigt som han sålde både knark och sex till män i alla åldrar för att finansiera sitt spelmissbruk.

När Nicola blev färdig med sina studier, lämnade han hemstaden Bari för att flytta till Milano och lovade sig själv att aldrig komma tillbaka. Efter en tid där, erbjöds han ett jobb i Rom och han var mer än glad att kunna flytta till huvudstaden, som han var förtjust i. Efter en kort tid visade det sig dock att arbetsgivaren inte var seriös, så Nicola blev arbetslös från den ena stunden till den andra och omedelbart fattig. Han försökte desperat att hitta något annat jobb men det var svårt och till slut satte han in en radannons i tidningen där han erbjöd sina tjänster som gigolo. Som varande heterosexuell, försökte han först med kvinnor men fick inga napp, så istället riktade han in sig på homosexuella män. Där fick han direkt kontakt med gamlingar som ville köpa sex. Han höll möjligheten öppen trots att bara tanken på den fick honom att känna sig degraderad, värdelös, trasig.

– Om jag i utbyte mot hundratusen lire hade haft sex med en okänd äldre man, vad skulle det ha betytt för min självkänsla? Skulle jag ha kunnat resa mig? Skulle jag ha gått under?

Det är sällsynt och värdefullt att en man som inte ens hamnade i prostitutionen på riktigt kan beskriva det vanliga känslotillståndet som kvinnliga prostituerade vittnar om och som ofta tillskrivs en förment feminin bräcklighet. Att Lagioia ville blotta sig och formulera sina minnen och känslor på detta vis känns som ett litet mirakel, speciellt inom italiensk litteratur.
Så en ny pollett trillar ner gällande offret i fallet, Luca Varani.

De flesta kritiker som har recenserat boken har ignorerat (eller ogillat) ett slags sidospår i romanen vilket däremot för mig var mycket betydelsefullt. En sista pusselbit i min strävan att totalt fördjupa mig i författarens identifikationsgåta.

Sidospåret är till synes frikopplat från mordfallet: det handlar om en medelålders holländare som regelbundet besöker Rom. Då och då dyker mannen upp, invävd i berättelserna om Marco, Manuel och Luca. Det är mot slutet av boken som vi förstår att han är en pedofil som reser till Rom för att förgripa sig på barn genom en kriminell liga.

Efter att holländaren har haft sex med en nordafrikansk pojke på 13 år i en lägenhet nära tågstationen, kommer polisen och knackar på dörren och arresterar honom. Det var den 13-årige killen själv som hade kontaktat polisen och anmält förövaren.

Pojken hade kommit till Italien som båtflykting. Ett ensamt, utfattigt barn som inte hade något val: han skulle bara överleva. Men han slår tillbaka, säger stopp, kommer ur. Levande. Där trillade sista polletten ner för mig: Luca är hämnad, Nicola själv är hämnad. Åtminstone för en kort stund: det visar sig att på grund av en lucka i lagen får pedofilen gå fri.

Förövarna får inte absolution, men läsarna får uppleva en djup, oförglömlig empati. För Luca. Men också för Manuel och för Marco. Romanens gömda och viktigaste gåva.

Monica Mazzitelli • 2024-09-18
Monica Mazzitelli är en italiensk-svensk regissör och författare, samt kultur- och samhällsskribent med fokus på feministiska frågor