Growing up he learned to be ashamed about all his languages, and was left without means to process his feelings. As an adult Simon Lindblom started to remember, and could see his upbringing as part of a bigger picture.
When I grew up, I learned to be ashamed. Ashamed of who I was. ”You should live in a caravan, like your people do”, my relative said jokingly. “Your people” meant zigenare, tattare, Roma.
One of the first things I remember a relative saying was what they hated the most: “Gypsies and that super-religious group in town.” I was both. And none. The same person, a short time later, pawned all their gold jewellery, so they could afford that I, and the person that was to become my wife, could stay there. Disability pension is not enough for three. Instead of asking us to help with the rent, they emptied their small reserves.
My grandmother practiced magic when she was younger. She held a coven with other women, meeting to play cards and cast curses. I learnt how to play cards at her place. From the other side of my family, I got told that card games were from the devil.
My parents believed in manifesting, like many would call it today. They joined a prosperity theological church with a focus on “a man reaps what he sows.” But they didn’t have much to sow. My father worked as a bus driver. My mother stayed home and kept having kids, seven in total.
We could have been from Nigeria, Brazil, the Philippines, or Palestine – but we were white and joined the fundamentalist Protestant path: God, money, and the unwavering belief that Israel was always right.
A few months before I was born, my parents and siblings moved to Sweden. They didn’t understand how the Swedish system worked when it came to housing, so they took what seemed the easiest to get – a two-room apartment in one of the most socio-economically vulnerable areas. “It was close to the forest”. My life began there, as an immigrant, a minority, in a low-status neighbourhood, in the margins.
In my family, the boys were misfits, got into trouble at school and sometimes with the law. The girls overachieved, earning high grades in elementary school. But none, neither boys nor girls, pursued further education. They took the first jobs they could get without good networks.
When I grew up, I got beaten to tears if I lied. When I had gotten older, and heard my sibling cry, I threatened to take the adult’s life with a knife, ”I Will kill you if you touch them.” It wasn’t a lie.
I heard stories about the second world war. Holocaust survivors came to our school. At home we heard how our family was in the resistance and killed a German messenger at the Swedish Norwegian border. My family hid guns in the walls and jumped out of windows, not to get caught.
My relatives had endured trauma and war. They drank, and alcoholism, neglect, abuse and generational trauma is my heritage. They gambled away their kids and drank their sorrows away.
We moved to Russia, my dad worked pro-bono driving Jewish families to a big ship in the Black Sea, which would take them to Israel. “When the Jews return to the Holy land, Jesus will return.” Our family lived on the outskirts of the city, up the side of the mountain. The Russians I knew ate shashlik and belonged to minorities.
Digital collage, Simon Lindblom 2025.
Growing up, I was taught that Palestine was a filthy country and its people the scum of the earth. But I knew who the real scum of the earth was. It was me. I heard it in school, saw it online, and felt it in my family’s internalized shame. Once, my mother told me, “We’re not like the Swedes.” We always used to laugh at them, they looked ridiculous with their tracksuits and clogs. But not long after, she started speaking Swedish at home and started using crocs. The contempt shifted from Swedes to foreigners. Muslims were the worst, “they smelled”.
I heard jokes about hanging pork in buses to spoil the bodies of suicide bombers to prevent them from reaching paradise. I saw old maps of Palestine in school, The holy, promised land. The pre missiled land.
Another relative embodied the cultural erasure. When he grew up he was beaten frequently for speaking his language in school. He spoke Meänkieli. In Norway the group is called kven. Kväni, kväner or tornedalingar. He had to move south to find work, leave his home, leave his land, and when he eventually had children, he refused to teach them his language, which he considered ugly.
When my wife grew up, her father, who had another native tongue, also didn’t teach his children his ugly sounding language. His childish pronunciations, the consequence of only speaking it as a child, mixed with the shame of otherness. Neither did the mother teach them her language, so the children never learnt any of the languages. And they neither kept nor retook their non-Swedish surnames.
When my children are growing up. The same erasure happens before my eyes. We speak Swedish, and they are fluent in English, it is their second language.
I failed the basic Swedish course in school several times, and went to special education to try to pass. Yet I failed all national tests and had to take the courses again as an adult. Writing in Swedish still feels shameful. I need the distance and the educational lenses which I have gotten through English, to be able to filter my own thoughts. Colonialism, of the earth and of the mind, breaks us. It divides us from ourselves, from each other and from our roots. It forces shame upon us and fuels disbelief, hate, and prejudice. It takes our languages and our stories and tells us they are worthless. It makes us ashamed of those we are, of what we carry. It whispers that we are not enough and stops us from standing together.
But I see the bigger picture now. I see how these systems work, how they feed on erasure, destruction and removal, and the silence it demands.
The generations before me endured, I endured, but it continues in new forms. I don’t speak my first language, Norwegian, with my children. I can read it, speak a broken old fashioned version, but not write it. I speak Swedish, but I don’t feel comfortable dealing with traumatic experiences in text. My Swedish is one of the working classes, but my thoughts are hard to describe in those words. Whilst speaking Norwegian makes me fall back into defensive positions from my childhood. To resist this is to remember, to reclaim, and to rebuild. So that is what I do.
Today I see the same machinery at work, a colonial hand trying to erase a people, their history, their land, their language. I see how it is presented as rational, how the oppressed are framed as the responsible. I remember the stories I was told growing up, drenched in prejudice and hatred, teaching me to see an entire people as less than human. I see now how that narrative was designed, how it serves to justify the destruction of their homes and the silencing of their voices.
When I grew up, I learned to be ashamed. Now I learn to resist. And that to stand with Palestine is to stand against destruction in all its forms.
Simon Lindblom • 2025-02-25 Simon Lindblom is postgraduate, designer and a socially engaged creator, working for inclusion and to lift marginalised voices.
Under sin uppväxt lär han sig att skämmas för alla sina språk, och saknar medel att bearbeta sina känslor. Som vuxen börjar Simon Lindblom minnas, och kan se sin uppväxt i ett större sammanhang.
När jag växte upp lärde jag mig att skämmas. Skämmas över vem jag var. ”Du borde bo i en husvagn, som ditt folk gör”, skämtade min släkting. Med ditt folk menade hen zigenare, tattare, romer.
En av de första saker jag minns att en släkting sa var vad hen hatade mest: ”Zigenare och den där superreligiösa gruppen i stan.” Jag var båda. Och ingen. Samma person, en kort tid senare, pantsatte alla sina guldsmycken, så att de hade råd med att jag och hon som nu är min nu fru kunde bo där. Sjukpensionen räcker inte för tre. Istället för att be oss hjälpa till med hyran tömde hen sina små reserver.
Min mormor utövade magi när hon var yngre. Hon hade en coven tillsammans med andra kvinnor, och de träffades för att spela kort och kasta förbannelser. Jag lärde mig att spela kort hos henne. Från andra sidan av min familj fick jag höra att kortspel var från djävulen.
Mina föräldrar trodde på att manifestera, som många skulle kalla det idag. De gick med i en framgångs-teologisk kyrka med fokus på ”det människan sår skall hon också skörda.” Men de hade inte mycket att så. Min pappa jobbade som busschaufför. Min mamma stannade hemma och fick barn på sju år total.
Vi kunde varit från Nigeria, Brasilien, Filippinerna eller Palestina – men vi var vita och anslöt oss till den fundamentalistiska protestantiska vägen: Gud, pengar och den orubbliga tron att Israel alltid hade rätt.
Några månader innan jag föddes flyttade mina föräldrar och syskon till Sverige. De förstod inte hur det svenska bostadssystemet fungerade, så de tog det som verkade enklast att få – en tvårumslägenhet i en av Sveriges socioekonomiskt utsatta områden. ”Det var nära skogen”. Mitt liv började där, som invandrare, minoritet, i ett lågstatusområde, i marginalen.
I min familj var pojkarna missanpassade, fick problem i skolan och ibland med lagen. Flickorna överpresterade och fick höga betyg i grundskolan. Men ingen, varken pojkar eller flickor, gick vidare. De tog de första jobben de kunde få utan bra nätverk.
När jag växte upp blev jag slagen tills jag grät om jag ljög. När jag hade blivit äldre, och hörde mitt syskon gråta, hotade jag att ta den vuxnas liv med en kniv, ”Jag kommer att döda dig om du rör dem.” Det var ingen lögn.
Jag hörde historier om andra världskriget. Förintelseöverlevare kom till vår skola. Hemma hörde vi berättelser om hur vår familj var i motståndsrörelsen och dödade en tysk budbärare vid den svensk-norska gränsen. Min familj gömde vapen i väggarna och hoppade ut genom fönster för att inte åka fast.
Mina släktingar hade genomlidit trauma och krig. De drack, och alkoholism, vanvård, misshandel och trauma över generationerna är mitt arv. De spelade bort sina barn och drack bort sina sorger.
Vi flyttade till Ryssland, min pappa arbetade pro-bono med att köra judiska familjer till ett stort fartyg i Svarta havet, som skulle ta dem till Israel. ”När judarna återvänder till det heliga landet kommer Jesus tillbaka.” Vår familj bodde i utkanten av staden, uppe på bergssidan. De ryssar jag kände åt saschlik och tillhörde minoriteter.
Digitalt collage, Simon Lindblom 2025.
När jag växte upp fick jag lära mig att Palestina var ett smutsigt land och att dess folk var jordens avskum. Men jag visste vem jordens verkliga avskum var. Det var jag. Jag hörde det i skolan, såg det på nätet och kände det i min familjs internaliserade skam. En gång sa min mamma till mig: ”Vi är inte som svenskarna.” Vi brukade alltid skratta åt dem, de såg löjliga ut i sina träningsoveraller och träskor. Men inte långt efter det började hon tala svenska hemma och använda crocs. Föraktet bytte mål från svenskar till utlänningar. Muslimer var de värsta ”de luktade”.
Jag hörde skämt om att hänga fläsk i bussar för att hindra självmordsbombare från att nå paradiset. Jag såg gamla kartor över Palestina i skolan, Det heliga, det förlovade landet. Landet innan missilerna.
En annan släkting förkroppsligade kulturell utradering. När han växte upp blev han ofta slagen för att han talade sitt språk i skolan. Han talade meänkieli. I Norge heter gruppen kven. Kväni, kväner eller tornedalingar. Han var tvungen att flytta söderut för att hitta jobb, lämna sitt hem, lämna sitt land, ”vi flytt in!” När han sedan fick barn vägrade han att lära dem sitt språk, som han ansåg vara fult.
När min fru växte upp lärde inte heller hennes far, som hade ett annat modersmål, sina barn sitt fula språk. Hans barnsliga uttal, konsekvensen av att bara tala det som barn, blandat med skammen över att vara annorlunda. Inte heller mamman lärde dem sitt språk, så barnen lärde sig inte något av språken. Och de varken behöll eller återtog sin icke-svenska efternamn.
När mina barn växer upp. Samma radering sker framför mina ögon. Vi pratar svenska, och de talar flytande engelska, det är deras andra språk.
Jag blev underkänd på Svenska A flera gånger, gick specialundervisningen för att försöka bli godkänd, ändå blev jag underkänd på alla nationella prov och fick gå om kurserna i svenska som vuxen. Att skriva på svenska känns fortfarande skamligt. Jag behöver det avstånd och de pedagogiska linser jag har fått genom engelskan, för att kunna filtrera mina egna tankar. Kolonialismen, av jorden och sinnet, knäcker oss. Den skiljer oss från oss själva, från varandra och från våra rötter. Den tvingar på oss skam och föder misstro, hat och fördomar. Den tar våra språk, och våra berättelser och säger åt oss att de är värdelösa. Den får oss att skämmas för dem vi är, för vad vi bär på. Den viskar att vi inte räcker till och hindrar oss från att hålla ihop.
Men jag ser den större bilden nu. Jag ser hur systemen fungerar, hur de livnär sig på att radera och förstöra, och på den tystnad det kräver.
Generationerna före mig uthärdade det, jag uthärdade det, men det fortgår i nya former. Jag talar inte mitt förstaspråk, norska, med min barn. Jag kan läsa det, tala en bruten, gammaldags version, men inte skriva. Jag pratar svenska, men jag känner mig inte bekväm med att hantera traumatiska upplevelser i skrift. Min svenska kommer från arbetarklassen, men mina tankar är svåra att beskriva med de orden. På norska, i sin tur, faller jag tillbaka till defensiva positioner från min barndom. Men att stå upp emot det är att komma ihåg, att återta och att återuppbygga. Så det är vad jag gör.
Idag ser jag samma maskineri i arbete, en kolonial hand som försöker radera ett folk, deras historia, deras land, deras språk. Jag ser hur det framställs som rationellt, hur de förtryckta görs till de ansvariga. Jag minns historierna jag fick höra när jag växte upp, dränkta i fördomar och hat, som lärde mig att se ett helt folk som mindre mänskliga. Jag ser nu hur den berättelsen utformades, hur den tjänar till att motivera deras hem förstörs och deras röster tystas.
När jag växte upp lärde jag mig att skämmas. Nu lär jag mig att stå emot. Och att stå med Palestina är att stå emot förstörelse i alla dess former.
Simon Lindblom • 2025-02-25 Simon Lindblom är doktorand, designer och socialt engagerad kreatör som brinner för inkludering och att lyfta marginaliserade röster.
Ahmad Azzam • 2025-03-08
Efter Assads fall ser den syrisk-palestinska författaren Ahmad Azzam tillbaka på sitt land och 54 år av förtryck med viljans optimism och förnuftets pessimism.
Läs mer →
Rizah Sheqiri • 2025-02-07
I en debattartikel för Lyktan undrar poeten och läraren Rizah Sheqiri vem som, medvetet eller omedvetet, för samhället in i mörka tider genom att skära i utbildningen?
Läs mer →
Emöke Andersson Lipcsey • 2025-01-20
Är Deus ex machina, teaterns gudomliga ingripande, något människan av naturen förväntar sig, och hur påverkar det vår syn på AI? Läs den ungerska författaren Emöke Andersson Lipcseys uppföljning på sin essä om maskininlärning.
Läs mer →