Por primera vez, una obra del dramaturgo español Juan Mayorga se representa en un escenario sueco. Loretto Villalobos se reunió con él para conversar sobre la obra y el potencial político del teatro.
La obra ”Animales nocturnos” de 2003 es una comedia negra poética sobre las consecuencias en las relaciones humanas cuando una sociedad implementa leyes que dividen a las personas en legales e ilegales. En ”Animales nocturnos” nos encontramos con dos parejas: mujer Alta y hombre Alto, por un lado, y mujer Baja y hombre Bajo, por el otro. El hombre Bajo ha descubierto que la pareja Alta se encuentra en el país de manera ilegal y extorsiona al hombre Bajo. Shari Sabel Strandmark se encarga de la dirección y concepto, y Joséphine Wistedt de la dirección y coreografía en esta puesta en escena que se puede ver el Aliasteatern, un teatro independiente ubicado en el centro de Estocolmo. La obra se presenta durante todo el mes de marzo, con funciones tanto por la tarde como funciones para escolares.
Juan Mayorga está en Estocolmo para una visita breve antes del estreno preliminar de la obra que se presenta una semana antes del estreno oficial. Nos encontramos en uno de los cafés del Kulturhuset Stadsteatern, una institución teatral de Estocolmo. Junto a su lado está lleva a su esposa Coté.
Mayorga es dramaturgo con más de 30 obras escritas, director artístico del Teatro La Abadía en Madrid y miembro de la Real Academia Española, entre muchas otras cosas. Pero el teatro y sus características que transforman el mundo parecen estar siempre en primer plano cuando habla conmigo.
– De algún modo, el teatro le devuelve la soberanía de la imaginación al espectador, y eso es fantástico, porque vivimos en un mundo en el que la imaginación está permanentemente invadida.
El apunta a su teléfono celular.
– Es decir, no se nos da espacio para imaginar, precisamente por la riqueza y exuberancia de las imágenes que tenemos a nuestro alrededor. Lo que ocurre en el teatro es que, con unos pocos palos puedes construir una casa; con pocos objetos, se pueden crear distintas situaciones. Y cada uno puede imaginar la casa del hombre Alto y la mujer Alta, o la casa del hombre Bajo y la mujer Baja, de distintas formas, así como ese parque y demás.
Mayorga está haciendo referencia a la decoración minimalista, de la escenógrafa Paula Urbano, que tiene la puesta de escena que habíamos visto la tarde anterior en Aliasteatern. Solo los contornos de los dos apartamentos están marcados y la escenografía consiste principalmente de objetos planos de un tono gris similar al de la cinta adhesiva plateada. Una maleta de madera plywood pintada del mismo color gris señala para el público, por mayoría con descendencia en Latinoamérica, la vida en el exilio de la pareja Alta de una manera que es inmediatamente reconocible.
– Hay una caracterización que hace del teatro el gran escritor argentino Jorge Luis Borges, que a mí me gusta recordar a veces, y dice que el teatro es el arte en el que una persona finge ser lo que no es y otra finge que se lo cree. Y eso es maravilloso, ¿no? O sea, el teatro es un pacto de fingidores.
Tal pacto, hablando concretamente, puede tomar forma como cuando un actor se sienta y con cuidado minucioso se dedica a pegar pequeños pedazos de papel sobre una tabla, como en una de las escenas de “Animales nocturnos”.
¿Puedes contarme cual es el significado que tiene el animal en tus obras de teatro?
– Yo he explorado el animal en escena en distintas obra y digo que creo que el animal en escena tiene primero un valor poético y en segundo lugar un valor político. El valor poético reside en que si el espectador acepta que haya y un actor interpretando a un animal representando a un animal el marco se rompe. Las posibilidades de acción y también de palabra de los personajes son enormes. El animal representado por un ser humano es una representación, si se quiere, paradójica del ser humano animalizado. Y entonces decía que de algún modo creo que eso me parece que tiene que ver con nuestro tiempo y quizá con cualquier tiempo. El hecho de que hoy hay seres humanos que son tratados como bestias.
El título de “Animales nocturnos” puede aludir a muchas cosas. Por ejemplo, a la doble vida que mujer Baja vive dado que sufre de insomnio, lo le que le hace llamar a un doctor de televisión en medio de la noche. También puede referirse al hecho de que los migrantes muchas veces aceptan hacer los trabajos que la sociedad mayoritaria rechaza, pero que la misma vez son fundamentales para el funcionamiento de la sociedad, denotando un ecosistema societario. El hombre Alto de la obra es un hombre intelectual, pero trabaja el turno de noche en un centro de salud, algo que es realidad para muchos académicos que se han visto obligados a huir de sus países.
También puede hacer referencia a una escena clave de la obra cuando el hombre Bajo lleva al hombre Alto a un zoológico, a la sección donde se exponen a los animales nocturnos. Observan a los animales enjaulados, lo que en la práctica se convierte en una doble exposición de la mirada voyeurista, ya que los actores observan al público, que a su vez los observa a ellos. Tal vez ahí surge esa carga política de la que habla Mayorga, cuando el texto de la obra pone en cuestión la relación de poder entre los actores y el público: ¿quién es realmente el animal en la jaula?
El motivo del animal también se repite en una parábola de Arquíloco que se menciona a lo largo de toda la obra: “El zorro sabe muchas cosas. El erizo solo una, pero importante.”
¿Qué sentido tiene ese dicho que se repite en la obra?
– Como dice en un cierto momento la mujer Alta, se trata de un fragmento del poeta griego Arquíloco. El hecho de que nos haya llegado solo como fragmento, como el resto de algo, hace que sea una expresión polisémica que puede ser interpretada de muy distintas formas. Entonces, la pregunta que yo me hago, y por tanto la proyecto sobre la mujer Baja, es si también los seres humanos podríamos caracterizarnos como zorros o erizos. Y a veces puede ocurrir lo que yo llamo turbulencias en un texto. Es decir, algún espectador puede pensar: “Hay algo que me están diciendo aquí que tiene que ver con la obra”. A lo mejor resulta que uno es un zorro de esos y otro es un erizo.
Nunca queda resuelto tampoco
– Claro
Eso es lo lindo de la obra…
– Si algún espectador está buscando erizos y zorros en la obra, por ejemplo, si piensa que el hombre Bajo es un erizo, quizás, y el hombre Alto es un zorro, a mí eso en todo caso me parece productivo. Yo no quiero decirle que esto es así, pero el hecho de que eso haya generado una reacción en el espectador, que se pregunte ”¿qué es esto? ¿Por qué aparece esto en la obra?”, tiene ese doble valor. Por un lado, alude a dos animales significativos, y por otro lado, hace que el espectador esté quizás más alerta respecto a lo que está viendo y busque erizos y zorros en la obra.
Hay un fuerte ethos político en la dramaturgia de Mayorga. “Animales nocturnos”, por ejemplo, se trata de la ley de extranjería en España que encuentra su contraparte sueca en la llamada ley de obligación de información que esta propuesta tomar efecto desde julio de 2026. La ley, coloquialmente llamada “ley de delato”, está según sus críticos en contradicción con los derechos humanos en cuanto a que los inmigrantes efectivamente pierden el derecho a salud y a la educación. Sin embargo, en “Animales nocturnos” más que una representación directa de cómo las autoridades marginan a las personas, son las relaciones interpersonales las que están en juego, En la obra, el hombre Alto se pone en una especie de servidumbre relacional, donde la amistad se convierte en la moneda que se intercambia a través de la extorsión.
Foto: Anna Drvnik
¿Tú piensas que el teatro debe ser político? ¿O mas bien tiene una potencial de serlo?
– Claro, mira, yo a veces digo que el teatro es constitutivamente político, es decir, es imposible hacer teatro y no hacer política. Porque incluso si estás diciendo ”no me voy a ocupar de nada que parezca político”, ya estás haciendo política. A veces digo que el teatro es político al menos en tres sentidos. Hay uno, fundamental, y es que se hace en asamblea. Eso ya tiene un carácter inmediatamente político. El teatro es un arte que convoca a la polis. Los que estuvimos reunidos en el Aliasteatern somos ciudadanos, y entre nosotros hay algunos pocos que son delegados nuestros, a quienes prestamos nuestra atención, nuestra escucha, nuestros ojos, y ellos representan ante nosotros posibilidades de la vida humana. Entonces, eso ya es un acto político, es un acto de asamblea comunitaria. En segundo lugar, el teatro es un arte político porque su creación es colectiva. Lo que ocurrió ayer, por ejemplo, no es como cuando el novelista o el poeta está en su diálogo consigo mismo. En la medida en que se realiza un hecho teatral, ya hay algo que compartimos con las directoras de este espectáculo, el fundador del teatro, Bernardo [Llorens], la gente que lo hace posible, los actores. Entonces, ya hay algo comunitario, hay preocupaciones que compartimos, y eso es político. Luego, en tercer lugar, creo que el teatro es el arte de la crítica y de la utopía. Y eso porque es el arte que más se parece a la vida humana. Es un examen del mundo que hay e imaginación de otros mundos posibles.
Pensando que el teatro es un arte fundamentalmente colectivo y tú siendo dramaturgo, o sea, ¿qué posición pondrías tú el texto con respecto a la colectividad?
– Yo no defiendo la centralidad del texto en el hecho teatral, ni la centralidad de lo literario en el hecho teatral, ni tengo ninguna nostalgia de momentos en la historia del teatro en los que el autor estuvo en el centro del hecho teatral. A veces he dicho que, para mí, la palabra más bella de la jerga teatral es la palabra “compañía”. Cuando digo que escribo textos teatrales, aclaro que para mí un texto teatral es un texto que despierta el deseo de teatro. Mi misión como dramaturgo es escribir textos que despierten el deseo en un grupo de actores, en un director, en un iluminador, de reunirse y, un día, abrir su reunión a la ciudad.
Así como para redondear y terminar ya que has tenido la noche y en la mañana para digerir el espectáculo de ayer ¿con cuáles impresiones te quedas?
Claro, como manifesté ayer, yo no llego a los espectáculos de mis obras poniéndome en una posición de juez o como si uno fuese la última instancia desde la que juzgar un espectáculo. Al contrario, intento ver la obra hasta donde es posible, sin prejuicios y acercándome a la experiencia que pueda tener cualquier otro espectador. Dicho esto, yo disfruté mucho el espectáculo de ayer. Hay singularidades del espectáculo que me parecen muy importantes. La primera es el uso del coro. Esta es la primera vez que veo un coro, y me pareció que daba cuenta de ese mundo atomizado, de una sociedad disgregada. Hay personas que quizás están mirando y escuchando sin, por otro lado, ofrecernos diálogo, pero que están vigilándonos, o que nos están viendo como si fuésemos animales de un zoo. También me pareció fascinante ese diálogo entre la palabra y la danza. No me parecía un mero juego estético, era significativo. Hacía aparecer niveles de comprensión de los personajes y de la situación. Y, por otro lado, ese espacio semidesnudo me parecía también extraordinariamente poético y teatral. Yo me sentiría orgulloso de que este espectáculo viajase y se mostrara en España, sin duda.
Loretta Villalobos • 2025-03-21 Loretto Villalobos es periodista cultural, crítica y etnóloga con interés en representaciones de memoria colectiva en relatos individuales.
Carlos Rojas • 2024-01-17
El hablar tu idioma en casa te complica la integración? O depende de con quien decides casarte? Carlos Rojas escribe sobre los intentos de medir el grado de integración de los ciudadanos, y las extrañas lógicas que trascienden en ellas.
Lee mas →
Carlos Rojas • 2023-09-24
Los resultados fueron buenos, pero no importó cuando se abolieron las clases de lengua materna. Carlos Rojas escribe sobre sus experiencias de esta forma de enseñanza, que sería necesaria hoy más que nunca.
Lee mas →
Carlos Rojas • 2023-01-17
¿Cuánto te puede dañar una clase de lengua a la semana? Carlos Rojas le el acuerdo de Tidö y trata de entender la lógica de la propuesta de evaluar las clases de lengua materna en las escuelas.
Lee mas →
För första gången någonsin spelas en pjäs av den spanske dramatikern Juan Mayorga på en svensk scen. Loretto Villalobos träffade honom för ett samtal om pjäsen och om teaterns politiska potential.
Pjäsen ”Nattdjur” från 2003 är en poetisk svart komedi om vad som händer med mänskliga relationer när ett samhälle sjösätter lagar som delar in människor i legala och illegala. I ”Nattdjur” möter vi de två paren Lång kvinna och Lång man, respektive Kort kvinna och Kort man. Kort man har upptäckt att paret Lång befinner sig i landet olovligt och bedriver utpressning mot Kort man. Shari Sabel Strandmark står för regi och koncept, och Joséphine Wistedt för regi och rörelse i denna iscensättning av pjäsen på Aliasteatern i Vasastan i centrala Stockholm. Den spelas under hela mars månad med både kvällsföreställningar och föreställningar dagtid för skolklasser.
Juan Mayorga är på blixtvisit i Stockholm inför smygpremiären av föreställningen en vecka före ordinarie premiär. Vi möts i ett av caféerna på Kulturhuset Stadsteatern, ännu en hållplats på Mayorgas Stockholmsschema. Vid sin sida har han sin hustru Coté.
Mayorga är dramatiker med över 30 skrivna pjäser, konstnärlig ledare för Teatro La Abadía i Madrid och ledamot i Kungliga spanska akademin. Bland mycket annat. Men teatern och dess världsförändrande dimensioner är ständigt i förgrunden när han talar med mig.
– Teatern återställer fantasins kraft och det är förbluffande eftersom vi just nu befinner oss i en värld där fantasin är utsatt för ett konstant intrång. Det vill säga, vi får inget utrymme att föreställa oss, just för att vi ständigt är under ett rikt flöde av bilder från den här.
Han pekar på sin mobil.
– På teatern kan vi med hjälp av enbart pinnar föreställa oss ett hus, och med några få objekt skapa olika situationer. Alla kan föreställa sig Långe mannen och Långa kvinnans hem, parken och så vidare.
Han hänvisar till den minimalistiska dekoren av scenografen Paula Urbano som Aliasteatern har i sin föreställning, med enbart konturerna av de två lägenheterna markerade och där rekvisitan mestadels består av tvådimensionella föremål i en silvertejpgrå nyans. En resväska i gråmålat plywoodträ blir för den mestadels latinamerikanska publiken en lätt igenkännbar signal om det Långa parets tillvaro i exil.
– Den store argentinske författaren Jorge Luis Borges beskrivit teatern som den konstform inom vilken en person kan låtsas vara något hon inte är och en annan låtsas att hon tror på det. Visst är det fantastiskt? Alltså att teatern är en maskopi inom vilken båda parter kan låtsas.
Rent konkret kan en sån pakt ta form när en skådespelare sitter och minutiöst pysslar med att limma små pappersbitar på ett bräde och vi som publik förstår – och tror på – att det är en reparation av en elektrisk apparat han utför, som i en av scenerna av ”Nattdjur”.
Kan du berätta vilken betydelse djur har i din dramatik?
– Djuret på scenen har enligt min uppfattning en dubbel betydelse – en poetisk och en politisk. Det poetiska består av de ramar som sprängs när en åskådare kan acceptera att en skådespelare som spelar ett djur faktiskt gestaltar djuret. Det är enormt frigörande för de potentiella riktningar som såväl ord som handling kan ta. Det mänskligt gestaltade djuret berör på ett paradoxalt sätt också det dehumaniserade människan. Och detta säger mig något om vår tid – eller alla tider: det faktum att det finns människor idag som behandlas som djur.
Titeln på ”Nattdjur” kan anspela på många saker. Till exempel den sömnlöshet som Kort kvinna lider av och som gör att hon lever ett slag dubbelliv när hon anonymt ringer en tv-doktor mitt i natten. Det kan också referera till det faktum att migranter ofta tar de arbeten som majoritetssamhället avvisar men som ändå är samhällsbärande. Pjäsens Långe man är beläst, men arbetar nattskiftet på en vårdinrättning – ett öde som är ett faktum för många akademiker som tvingats fly från sina länder.
Det kan också hänvisa till en nyckelscen i pjäsen då Kort man tar med sig Lång man till ett zoo, till den avdelning som bebos av nattliga djur. De betraktar de inburade djuren, som i praktiken blir en dubbelexponering av den voyeuristiska blicken då skådespelarna skärskådar publiken som i sin tur ju betraktar dem. Kanske uppstår den politiska laddningen Mayorga talar om när pjästexten osäkrar maktrelationen mellan skådespelare och publik – vem är det som är djuret i bur egentligen?
Djurmotivet återkommer även i en parabel av Archilochos som upprepas genom hela pjäsen: ”Räven kan många saker. Igelkotten endast en, men viktig.”
Vad betyder den frasen? Varför är den med?
– Som Lång kvinna berättar i pjäsen, så är det fråga om ett textfragment av den grekiske poeten Archilochos. Att denna textstycke når oss som ett fragment, en kvarleva, ger den polysemiska egenskaper som gör att man kan tolka det på flera sätt. Så frågeställningen jag som jag låter Kort kvinna ge uttryck för, är huruvida människor kan kategoriseras som antingen rävar eller igelkottar. Då kan det uppstå vad jag kallar turbulenser i texten. Det vill säga när en åskådare kan tänka att det finns något verket vill säga den något. Kanske visar det sig att någon är räv och den andre är igelkott.
Det blir heller aldrig besvarat.
– Precis
Det är det fina med verket …
– Om en åskådare sitter och letar efter igelkottar och rävar i pjäsen, och ser till exempel att Kort man är en igelkott, och Lång man är en räv, så är det i mitt tycke ändå något produktivt. Inte för att jag vill säga att det är på det viset, men det faktum att det väcker frågan hos åskådaren: ”Vad är detta?” ”Varför är detta med?” Det har den där dubbla innebörden. Att texten å ena sida anspelar på två viktiga djur, och att åskådaren å sin sida blir mer på sin vakt gentemot det de ser och letar efter igelkottar och rävar i pjäsen.
Det finns ett starkt politiskt etos i Mayorgas dramatik. ”Nattdjur” behandlar till exempel Spaniens motsvarighet till lagen om informationsplikt som Tidöpartierna föreslagit ska träda i kraft från och med juli 2026 – en lag som står i strid mot rätten till utbildning och vård. I ”Nattdjur” är det dock de mellanmänskliga relationerna som står på spel snarare än en direkt skildring av myndigheters bortsorterande av människor. Kort man försätter Lång man i en relationell livegenskap där vänskap blir den valuta som utväxlas genom utpressningen.
Bild: Anna Drvnik
Anser du att teatern bör vara politisk? Eller har den snarare ett potential att vara det?
– Ja visst, jag brukar säga att teatern till sitt väsen är politisk – det vill säga att det är omöjligt att göra teater utan att samtidigt göra politik. För även om du påstår att du tar avstånd från det politiska så är det i sig en politisk handling. Jag brukar säga att teatern är politiskt i åtminstone tre bemärkelser. Det första, grundläggande, är att det kallar till offentlig gemenskap. Och det är i sig är genast av politisk karaktär – det vill säga att teatern sammankallar polis. Till exempel, vi som var samlade på Aliasteatern igår är medborgare med ett fåtal – de till vilka vi riktar vår blick, vår hörsel – som utgör ett slags delegation som inför oss gestaltar möjliga mänskliga liv. För det andra anser jag att teatern är politisk för att dess tillblivelse är kollektiv. Det som hände igår, till exempel, är inte som när författaren eller poeten befinner sig i dialog med sig själv. Varefter vi förverkligar en teaterhändelse så finns det något som vi delar med regissörerna, teaterns grundare Bernardo [Llorens], alla som gjorde föreställningen möjlig, skådespelarna… Så det finns en gemenskap, det finns ett gemensamt mål och det är politiskt. För det tredje så anser jag att teatern är kritiken och utopins konstform. Det är för att det är den konstform som mest liknar det mänskliga livet. Teatern genomlyser världen som den är och som den är möjlig att vara.
När du säger att teatern är en kollektiv process, vilken ställning har din text som dramatiker då?
– Jag förespråkar inte alls att texten, eller det litterära, skulle vara central för teatern, eller känner någon särskild nostalgi gentemot de historiska epokerna då författaren var teaterns mittpunkt. Jag brukar säga att det vackraste ordet inom teaterjargongen är ”kompani”, det vill säga gemenskap. När jag säger att jag skriver texter till teatern så menar jag att en teatertext är en text som väcker längtan till teatern. Mitt uppdrag som dramatiker är att väcka lusten hos en grupp skådespelare, hos en regissör, en ljussättare, att gå samman och bjuda in hela sin stad till sitt gemenskap.
Du kommenterade igår att teatern ofta vet vad dramatikern inte känner till.
-Ja, det är något jag har erfarit mer än en gång och det är ett av skälen till varför jag finner teatern så fascinerande, och varför jag med enorm förväntan tar till mig varje premiär av någon av mina pjäser. Det är något som går att säga i största allmänhet, att ett verk vet saker dess upphovsmakare inte känner till. Vi kan titta på ”Las meninas”, och förmodligen läsa in saker, se saker som Velázquez inte hade kunnat se. Inte för att vi är smartare än Velázquez, utan för att tiden har en förmåga att dölja och belysa, tiden skapar nya betydelser. Det har jag även upplevt med mina verk, att med ödmjukhet kunna betrakta hur regissörer och skådespelare tar mina verk i oförutsedda riktningar, och slutligen låter åskådarna fullborda verket på för mig oförutsedda sätt.
För att avrunda, nu när du haft natten och morgonen att smälta gårdagens föreställning – vilka intryck är kvar hos dig?
– Ja, som jag uttryckte igår så går jag aldrig på en föreställning av någon av mina pjäser i syfte att sätta mig till doms över verket, som att jag skulle äga det slutgiltiga domslutet över en föreställning. Tvärtom, så försöker jag att se ett verk i så stor mån som möjligt utan fördomar och närma mig de intryck som vilken annan åskådare kan ha haft. Med det sagt, så hade jag stor behållning av gårdagens föreställning. Föreställningen hade sin särart som jag tycker är viktig. Till exempel hur man använder en kör. Det är första gången jag ser en kör användas i en uppsättning av ”Nattdjur”, och de tycktes mig säga något viktigt om en isolerad värld, en frånkopplad värld. Där personer ser och hör utan att bjuda in till dialog, där de övervakar oss eller rent av betraktar oss som vore vi djur på ett zoo. Jag fascinerades även av dialogen mellan ordet och dansen. Det var inte enbart en estetisk lek, utan det skärpte förståelsen av rollfigurerna och deras situation. Det seminakna rummet tycktes mig dessutom enormt poetiskt och teatralisk. Jag skulle känna mig enormt stolt om denna uppsättning skulle åka till Spanien och sättas upp där, utan tvekan.
Loretto Villalobos • 2025-03-21 Loretto Villalobos är kulturskribent, kritiker och etnolog med intresse för hur kollektivt minne gestaltas i individens berättelser.
Andres Lokko • 2025-03-28
Det första försöket att återknyta till Estland slutade med ett rejält fiasko. Men efter en omstart i London började Andres Lokko åter närma sig sitt modersmål och sina föräldrars hemland.
Läs mer →
Ahmad Azzam • 2025-03-08
Efter Assads fall ser den syrisk-palestinska författaren Ahmad Azzam tillbaka på sitt land och 54 år av förtryck med viljans optimism och förnuftets pessimism.
Läs mer →
Simon Lindblom • 2025-02-25
Under sin uppväxt lär han sig att skämmas för alla sina språk, och saknar medel att bearbeta sina känslor. Som vuxen börjar Simon Lindblom minnas, och kan se sin uppväxt i ett större sammanhang.
Läs mer →